Aftonbladet – 19 september 1843, sida 3

sjorde mig derigenom en verklig tjenst, ty Jag kan inte med godt samvete bruka de der penningarne. Må väll och skrif om hvad jag bedt dig till din vän, Charles Mortlon. Alastor gick genast till kammerketren. Jag har fått elt bref, som kanske intresserar kammarherren. Det klack till i den tilltalade. Han trodde att det var någon fordran, som var öfverlåten på Alastor. Vi kunna ju spara det der till i morgon, om grefven bifaller,, sade han, under, ett lätt uttryck af förtrytelse öfver det förmenade missbruket af gästfriheten. Får jag således inte den äran att öfverlemna brefvet nu? — ,Det kan vara så godt först som sist.. Han tog brefvet; Alastor gick ut i danssalen. Man kan lätt tänka sig kammarherrens glädje. Han läste upp brefvet för sin hustru, som denna sång icke gäspade, och lemnade sedan brefvet till grefve E. Nå det måtte jag säga, sade denne, det var en lycka, till hvilken jag har den äran att på det högsta gratulera... och verkeligen någonting sällsynt... men jag kan inte förstå .-det är ju en ganska god svenska... stylen synes mig bekant . .. det är förunderligt... Aurore, min vänl känner du igen denna, styl?, Det är ju Carls! men der står ju Morton! Ja,, sade Ålastor, som åter kom in, jag hade den lyckan att träffa honom i Paris... Jag förebrår mig, att inte ha talt om det förut.n Nu följde naturligtvis skålar och glädje, som knappast kände några gränser. Sekter Kladd hade tittat något djupt i glasen. Hån var mäkta poetiskt stämd, och talade ideligen på vers, för hvem som ville höra på honom. TI en hastig vändning öppnade han sitt bjerta för mamsell:Clemence — han friade ordentligt till henne, ehuru i något oordentliga ordalag, och i en knapp: vändning ga! hon bonom äfven ja. Hon var också numera temmeligen passerad, och utan kondition för det kommande året.