Aftonbladet – 18 september 1843, sida 1

deremot, som hon icke mera fruktade slägtens ovilja. Denna fruktade deremot Alastor icke alls. Alastor skyndade in till sin mor, som han fick höra var illamående. Det kostade honom ej mycken möda att taga henne ur den villfarelse, som lagt benne på sjukbädden, och med anledningen försvann snårt verkan. Hufvudorsaken till Linders besök denna gång var det oroande ryktet, hvilket äfven nått hans öra. Han behöfde dock knappt mer än se på Alastor, förr än denna oro skingrades. Ett bref, som samma afton kom från grefvinnans svåger, deruti han äfven för henne tolkade sin tacksamhet för den kraftiga handräckning, hennes .sson gifvil honom, och hvarigenom han och hans:familj var räddad, var öfverflödigt, för att bortjaga alla tvifvelsmål. Aftonen tillbragtes angenämt, med musik ech intressanta samtal — blott Malhilda syntes något nedslagen. Först när de begge flickorna åler voro uppt på Louises kammare, talade de fritt med hvarandra. Du har varit så tyst hela aftonen, Mathilda. VAtt man kan bära sig så dumt åt ..spring: och ta en karl i handen, som man känner si litet! hvad skall han tänka om mig? Nå, jag kan väl icke se, att det var någontint ondt uti det.n Ackl! säg icke det... Jag känner det nog sjelf. Men du känner icke Alastor. Såg du icke, alt det sväfvade någonting ironiskt omkring hans mun, då jag kom och sjäpade mig! fy hvad jag kan vara duml Det var då icke uppriktist? Jo, det var det visst, och det var just det som var det värsta.n Då, söta du, gråt då åtminstone icke dr skulle kunna narra mig att skratta.p Ja, det tror jag nog göra narr al mig du också. Om jag aldrig koramit hitl) Louise slöt Mathilda i sin famn.