Aftonbladet – 15 september 1843, sida 3

AUVUBECUS UCPUILSUCB, YCU HVYUNACU HMUSCSZ YC IKRT kan undveres, er overstaaet, og vi tvivle ikke om, a! Theaterdirectionen da vil vise Publikum den Opmerksomhed åt lade Moses hvile sig saalenge som J.nny Lind vil glede os med sin Nerverelse. Om de gy. rige Rollehavende i Robert skulle vi idag af forskjellige Grunde ikke yttre os, de vare kun Indfatningen om Perlen, Jenny Lind; dog ville viikke undlade at henlede Opmierksomheden paa Hr. Schrums vellykkede Udförelse af Bertrams Parti i musikalsk Henseende, uden at vi dog kunne tilbageholde vor tidligere Anke mod h:m, at han fra Begyndelsen til Enden er — hvad en Djevel mindst maa vere — meget affecteret. Cr i SZ När vi vid de nyligen meddelade utdragen ur abolitionistföreningarnes skildringar af Nordamerikanska plantageegarnes karakter kommo att omnämna den märkvärdiga likheten mellan dem och gamla verldens aristokrater, döljde vi ej vår gissning, att denna likhet snart torde försona siafpatronerna med våra Svenska Bi-patroner och kanske med sjelfva den Nordamerikanska republikanismen, så som den yttrar sig i de södra staterna af unionen. Det slog riktigt in: fredspreliminärerna ha genast börjats, och fortgått alltjemnt genom de sista Binumrorna, och Biet har skyndat sig att genom ganska fiffigt gjorda urval ur Tocqueville framställa slafstaternas hvita feodalherrar såsom mycket ädlare naturer, än de slaffria staternas egoistiska skeppsbroadel. Det har sökt visa, att slafpatronerna omgås mycket mildt med sina svarta underhafvande, ja stundom leka med dem, under det att de nordliga staternas invånare väl erkänna dem som menniskor, men förakta dem som medborgare. Oss förefaller det likväl, som om slafegarnes tidsfördrif med, stafvarne hade ett utmärkt tycke af kuskens och jägarens lek med sina hästar och hundar, och att de nordliga Amerikanarnes fördom mot negrer är mycket mildare ändå, när allt kommer omkring, än de sydligas infall emellanåt att hänga dem i träd eller steka dem vid sakta eld, och betrakta huru de härvid bete siz, som ett intressant spektakel. Hvad åter sjelfva fördomen beträffar, så torde den vara temligen medfödd det hvita slägtet öfver hufvud: sannolikt skulle äfven vi Svenskar finna negrer som sällskapskamrater och negresser som fruar litet besynnerliga, om ej frånstötande; och med all den förkärlek för svart, som man bör kunna förutsätta hos Biredaktionen, torde till och med den draga sig någzot, i fall svärtan bos dess direktörers och biträdares yttre menniska sträckte sig längre än till kaftanen eiler sidenkappan. Biet har för öfrigt passat på tillfället alt återupprepa dem bland dess hedersmagisters några hundra gånger förut upprepade argumenter emot Nordamerikas demokratiska system, som: han velat hemta från slafveriet derstädes och den hvita bördsfördomen emot negrer. Biet har härvid förmodligen trott, att ingen bland dess läsare skulle minnas den å andra sidan mångfaldigt upprepade erinringen, att slafveriet, med alla dess accessoirer — fördomen alltså inberäknad — icke är något alster af Nordamerikas demokratiska ideer, utan tvertom alltid har stått i bestämd strid deremot — hvarpå abolitionsföreningarne utgöra det ännu fortfarande exemplet; och att detta slafveri, endast har uppkommit från slafstaternas kolonisation genom Europeiska lorder och sennorer, hvilkas från gamla verlden medförda aristokratiska vanor vid mer eller mindre lifegna underhafvände, beqvämligast tillfredsställdes med införskrifning af negrer, och grundläggning på Amerisansk jord al slafveriet. När detta en gång uppbör, kommer demokratien utan tvifvel att i heta Nordamerika taga samma öfvervigt, som den nu eger i de slaffria Nordamerikanska staterna och i de Spanska Mexikanska och Sydamerikanska, der negeremancipationen redan är verkställd. Likasom förutseende att dessa få ord skuile komma att innehålla hela svaret på Biets insinuation, har Biet tyckt det vara så godt att genast krypa in i sin sista förskansning: Hedersmagisterns sednaste skrift: Den irrande publicisten; en posilion, som den anser ännu ointagen. Den är så ock: ingen har tyckt eröfringen löna mödan dlls. Biet står der inom ännu och tycks ha lust tt stå qvar några dagar: när det anser den förmenta belägringen upphäfven, d. v. s. har slutat sin artikel, vore det iörst tid för oss att taga manövern i betraktande, Imedlertid hindrar ingening publiken att göra det på förhand, och vi ;ppmana den dertill, t. ex. att af det utdrag Biet infört efter sin hedersmagister i dag, bedöma om VYordamerikanska negerslafveriets härkomst från Vorsamerikas aristokratiska nybyggare är vederag ———A 2 ? 2 X ? Q—