Aftonbladet – 14 september 1843, sida 2

SHör på .. x Stjerncrantz bemedlade så, att dispositisnerne;, som voro många till antalet, men obetydliga till beoppet, dels blefvo nedsatte till lägre belopp, dels uteslutne. Hofjunkaren trodde sig ändå hafva gjort nog, för att få sitt namn berömdt och välsignadt efter döden. Det var med honom som med alla egennyttiga menniskor — han tyckte väl att han kunde vara frikostig, sedan han icke sjelf kunde draga någon nytta af sin egendom, och trodde sig fritt kunna disponera öfver hvad som egentligen ir andras egendom. På Anundsborg var dystert och tyst. De långa Novemberqvällarne förflöto långsamt vid det stora sybordet, å hvars ömse sidor mor och dotter sutto och arbetade, utan att ibland på flere timmar vexla ett ord. Stjernerantz, då han någon oång var. der, satt gäspande öfver en bok, som afbandlade befästningskonsten, och berömde då och då sin fästmös färdighet uti att brodera. Förhållandet emellan bkonom och grefvinnan var nu nästan helt och hållet glömdt. Hon var också tre år äldre, och hade resignerat till förmån för sin dotter. . : Louise var förstörd. Hon plågades af en nästan beständig hufvudvärk, men vågade icke klaga sig, emedan sådant skulle upptaZas såsom en kallsinnighet för hennes blifvande make. . Bestormad af slägtingar från alla båll, hvilka, sedan de fått kunskap om hennes böjelse för Linder — hvilken böjelse de ansågo vara en eftersläng sf hennes sinnessvaghet — uppbjödo alla sina krafter för att, ju förr dess heldre, få det förnuftiga, Partiet afslutadt, hade hennes eftergifvande lynne ej kunnat stå emot. Mekaniskt hade hon tagit emot