Ar Ör mA ALASTOR.) TECENING ÅF GC E. G. Alastor reste nu direkte på Havre till Paris. Han ville se Napoleons liktåg. Mathilda hade fattat en varm tillgifvenhet för Louise, så vanlig vid den åldern, då ännu kärlekens känsla är dunkel, och den omedvetet söker sig luft i vänskapens. Hon tyckte, att hon icke kunde skiljas ett ögonblick vid Louise — hon följde henne som skuggan om dagarne, om nätterna sof hon i hennes säng. Louise, såsom något äldre, kunde icke fullt vara Mathbildas vän, d. v. s hon kunde icke vara så öppen som emot den, hvilken man kan meddela allt hvad man tänker och känner. Hennes ömhet mot Mathilda var stor, var liflig, men den var mera en äldre systers. Den känsla deremot, Mathilda hyste för Louise, var en blandning af den man hyser för en mor, en syster och — en älskare. Det var också derföre, som tårar flöto å ömse båll, då slutligen en vagn kom från kammarherren Pålmfeldt, som skulle föra Mathilda hem. Kammarherrinnan ville icke att man skulle säga, att hon vore kall emot sin stjufdotter, hvilket kanske genom ett längre uteblifvande från hemmet blifvit följden. Alastor skref från Paris. Jag har varit vittne till ett af de mest narraktigt storartade upptåg, som af menniskor kunna uppfinnas och utföras. Jag har sett Napoleons liktåg. Detaljerna behöfver jag ej beskrifva; för dem redogöra tidningarne mer än tillräckligt fullständigt. . Efter min tanka har denna farce kommit att spelas minst 30 år för tidigt. Att försöka bedöma en så dunkel natur som Napoleons, är redan svårt för den öfvade tänkaren, huru mycket mera då för denna rörliga massa, som är färdig att för hvar dag vexla opinion. Hvem ansvarar för, att vid nästa revolution icke några med qvastkäppar beväpnade fiskblöterskor taga denne samma ) Se Aftonbl. MM 496, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206 och 208.