Aftonbladet – 6 september 1843, sida 2

höjde den allt mer, och snart hörde man ej annat än en oredig massa af förbannelser, hvilka vältrade sig öfver åhörarne. Samma tjut uppstod, man ref af sig kläderna, man kastade sig på golfvet, man piskade sig med käppar, hvilka mar medfört. Ingen fick del af kommunionvinet, som icke visade en blodig rispa, såsom ett segertecken för sin tro. Detta fortsattes hvar dag, blott med några förindringar. Louise blef allt meragrubblande. Hon lalade nästan aldrig. Det fanns ingen vrå :f huset, der pastorn icke bade fritt tillträde, och på hvilken timma af dygnet som helst. Louise fick förebråelser af sin mor, för det hon tillriglade sin dörr om aftnarne. Pastorn beklagade sig öfver, att hon ej ännu blifvit delaktig af nåder. Hon vore på omvändelsens väg, men ännu var den ej fullkomlig. Allt arbete på gården hvilade. Moan föraktade hotelserna med straff, i den stolta känslan att nan straffade sig sjelf, och betraktade de få, som innu skötte sina sysslor, såsom gudlösa. — Penvingar och gåfvor strömmade till Elofsson från illa håll. Han tog emot dem, för att befordra ien heliga saken. Hvad som icke skänktes honom, kastades bort, trampades sönder, förstördes. Vidt omkring förspordes de underverk Elofsson gjorde. Man visste att berätta, att han omvänd! de mest förhärdade syndare, han ensam förmådde att frälsa själar från fördömelse, Linder var naturligtvis icke okunnig om dessa tilldragelser. Efter någon tvekan; beslöt han att resa till Anundsborg, för att se om icke något sodt der stod att uträtta. Orsaken, hvarför han tvekade, var en fruktan, att han genom detta bek möjligen blott skulle förvärra saken. Han reste. Kommen till Anundsborg, fann han gården öde och tom. Alla dörrar voro lästa. Inifrån hördes ssalmer, böner och jämmer. Linder klappade på. nifrån svarades att man ej kunde öppna. Dörarne voro tillästa utitrån. Den helige gudsmanen Elofsson bade nycklarne. De innevarande oro således arresterade. Det skulle föreställa uru Paulus för sin tro blef kastad i fängelse. Linder giek upp i öfra våniogen. Han lyssna