Aftonbladet – 5 september 1843, sida 2

Tackar ödmjukast, nådig grefvinna! nog skall Jag försöka.n Grefvinnan var genast vid bättre lynne, emedan hon fått någonting att tänka på. Men pbataljonsadjutantena är en person, som man ännu icke sett. Han bar också helt nyss trädt upp. Det är icke mer än tre veckor sedan, han kom till. trakten. Mycket har likväl under denna tid förändrat sig. Ett synnerligt inflytande har han utöfvat på begge mamsellerne Tallroth. Den tomhet, som förut herrskat i deras bjertan, har plötsligen blifvit fylld. Och bataljonsadjutanten Stål är också en person, som är eznad att hos unga flickor väcka ömma känslor. fan spelar guitarr och sjunger, och umgås dagligen med planer att gå in vid teatern. Den enda betänklighet han dervid haft, är, att han, i sådant fall, skulle nödgas raka bort sina små, vackra mustacher; men en Stockholmsherre har försäkrat honom, att de alltför väl kunde sitta qvar. Men då han talar om:detta projekt, komma tårarne i ögonen på mamsell Isaura. Hon ser vid teatern intet annat än förderf, och att han skulle bli förderfvad, tycker hon, vore stor synd. Dessutom har hon redan börjat skrifva en roman, deruti bon för sin hjelte tagit honom till mönster, med den lämpliga förändringen blott, att ban der skulle uppträda som löjtnant. M:ll Hildegard återigen tycker, att han valsar ofantligt väl, och har ettöfvermåttan podt sätt med damer. Det är då väl att någon kommit till orten, som begriper att hon är vacker; han har sagt henne det midt i ansigtet, hvilket också är detrenaste spelet. Det har väl litet förtrutit Isaura, men hon hyser alltjemt hoppet, satt ban slutligen skall få ögonen öppna för hennes inre, skönhet, och att från den stunden han icke skall tveka i valet. Nu var frälsekamrerarns byggning på Knäfvelbo färdig och skulle följaktligen in vigas. Blott rummens målning och ett och annat smått återstod. Det skulle bli kalas; det Sörgtås, Man gör ju kå