Aftonbladet – 4 september 1843, sida 2

gar sedan, emedan man ännu beundrade min talang. Nu skänker man den kanske icke en alldeles så obegränsad beundran. Jag tror knappt att de känna ämnet, och önskar att de icke måtte upplysas derom, ty hvarför jag valde denna tafla, var emedan den är grannast, och derföre passar bäst till deras möbler. Jag har i dag hos M. et B. uttagit mitt kreditiv. Det är en papperslapp, gjord kanske af lumporna efter ett fattighjon. Jag behöjver blott visa den, på hvilken punkt af verlden som helst, och man räknar till mig högar af guld, så stora jag behagar dem. Och man skulle icke tro på materiens uppståndelsel, IV, Alastor hade bivistat en representation på Stadttheatern, och var på väg hem till hotelet, der han bodde. Det hade åskat om aftonen, regnet föll ännu ymnigt och forssade utåt gatorna. Han hade icke medtagit paraply, och tog af, för genhetens skull, en mindre gata. Utanför ett högt, gråaktigt hus, med små fönsterlufter, varseblef han en äldre qvinna, som satt på en kista. Omkring henne funnos några gamla stolar, ett bord, en spinnrock och några andra saker. Ett par polisbetjenter kommo ut ur huset. De aflägsnade sig, och försvunno snart ur hans åsyn. Elter några ögonblick öppnades ett fönster i tredje våningen. En person i röd nattmössa stack ut hufvudet, och skrek på platt-tyska: Om ni inte strax packar er bort, så skall jag låta sätta er der hvarken sol eller måne lyser på er! — Ja, bara Fredrik kommer, herr Mäller! svarades på samma språk. Han unnar oss icke en gång att vara på gatan, snyftade den gamla. Detta sednare liknade något svenska, såsom platt-tyskan ofta gör. Från en annan sida hördes ett högt skratt. Det tycktes komma från en elegant klädd man, som på något afstånd stod och. betraktade uppträdet. Nedrigel mumlade gumman, i det hon gick. I detsamma störtade en ung flicka fram från det håll, bvartåt mannen gick. Med ett högt skri föll hon den gamla om halsen. Det är för min skull du är husvill, moder!, jemrade flickan sig. Nå, de ville väl inte ta emot 0ss,