Aftonbladet – 2 september 1843, sida 2

mit under fund med, att Nils hade mindre utmärkt hufvud, eller, om man så vågar uttrycka sig, var litet dum. Han borde derföre bli landthushållare, hvilket nu mera på sätt och vis äfven kan vara af god ton. Visserligen lefde ännu en fjerde son, men ban var misslyckad) och hade måst gå i engelsk tjenst. Såsom äldst, hade man åt honom anförtrott en riksdagspolett, han hade råkat misstaga sig vid voteringarne, sökte sällskap af dålig ton — hvad var attgöra? Man talade aldrig om Carl, och hade ej heller på länge hört någonting utaf honom. Säsongen var slut. Man kunde inte bjuda Alastor på annat än ett spektakel, och blott ett, ty han var ej i Stockholm öfver mer än en onsdag. I triumf fördes den rika kusinen till grefvens loge. Han gjorde mera uppseende än ett nytt ansigte på en småstadsgata. Inom tio minuter visste hela första raden och amfiteatern hvem han var, att han vore ,immenst rik, att han skulle företaga en utrikes resa, 0. s. v. — ännu allt rena sanningen. Damerna inläto sig i samtal med bans kusiner, för att under tiden få tillfälle att betrakta honom, och herrarne fingo af de respektive mödrarne redan påstötningar att göra hans bekantskap, och så fort som möjligt presentera honom. En gammal excellens, som påminte sig att för många år sedan en gång hafva träffat hans far, sträckte sig öfver barrieren för att, med en gammal bekants hela familiarit, tala med honom, och sedan på vederbörligt håll kunna rapportera, att det vore en allt för charmant ung mer. Både grefven och grefvinnan förbehöllo siz att Alastor måtte besöka deras hus så ofta som möj ligt, och bådo honom, att då han icke vore engagerad på annat håll, hellre taga sin middag eller