Aftonbladet – 2 september 1843, sida 2

Han undvek sorgfälligt att vidröra sin fruktande aning, att verdsliga ändamål äfven ingingo med i det hela, väl vetande att han i denna punkt kunde misstaga sig. Farbrodern återigen anmärkte, att ändamålet till en del vore synligt. Alastor förstod hvad härmed menades. Välgörenheten, sade ban, vore alltid aktningsvärd, då den ägde en ren grund. Den kunde utöfvas under många former, och den orden syntes hafva valt, vore visserligen ädel och inflytelserik. Likväl ville han icke heller i detta afseende hafva något band på sig. Det enskilda bidrag, som kunde komma att belöpa sig, äfven sammanräknadt för alla graderna, vore han i den lyckliga ställning att med lätthet kunna undvara, och han ville gerna göra en deremot svarande disposition, om. sådant tilläts, men att gå ed på någonting, utan att veta hvad det var som han förpligtade sig till, kunde han aldrig gå in på. En man, sade han, bör kunna handla öppet i alla möjliga fall, och för att handla öppet, måste man handla fritt. j Grefven fann alltså, att hans vältalighet ej var tillräcklig att vinna det åsyftade ändamålet. Han kunde icke förstå, alt en person skulle vilja skjuta ifrån sig lyckan på grunder, hvilka i hans ögon voro så lumpna. Rubinernes glittrande mot solen syntes ej hafva gjort den minsta effekt på Alastor, och ej heller det hopp, onkelna låtit amskymta, alt det skulle gå fort för honom. Och denna likziltighet fann han så mycket besynnerligare, som ÅAlaslor vore en person, som icke behöfde söka sin lycka i befordringar eller rikedomar. Han iste vara enfaldig,, tänkte grefven. Et Of (Forts. följer.)