för gifvet. Men hvad skäl kunde man då äga att befara en orättvis dom? En Konung är väl partie egale — åtminstone partie egale — emot en Bruksinspektor, och torde icke behöfva frukta nägot nog mäktigt infiytande af denne, för att han skulle kunna obehörigt verka på domrarne. Hvad kan det då vara för en farhåga, som gjort Ombudet så angeläget ait vilja klippa nästan hvarenda fjäder ur kompromissens vingar? Man har ju annars vant sig att frukta för rättegångar med jordens mäktige, emedan de ansetts hafva i sin hand tusentals medel att inverka på de dömande; och man äger då förvånas öfver symptomer af en alldeles motsatt fruktan; man äger fråga: huru kan Konungen frukta en rättegång mot undersåten, ifall han vet sig hafva rätt? Skulle möjligen dessa olycksaliga enskilda egendomar hafva bragt sakerna derhän, att Ombuden, anse rådligast att undvika pröfning af Konungens rätt, åtminstone i de orter, der egendomarne äro belägna och deras förvaltning lemnat spår efter sig? Just i förevaranie rättegång framskymtar väl, att opinionen i Norrland bör vara likasom en smula betänklig; men vi skulle dock tro, att äfven der icke bör saknas en uppsättning till en kompromiss, inför hvilken Sverges Konung kan vänta sig rättvisa. Eller är det icke rältrisa, utan devouement, raan fordrar? Ar man pesatt al den ohyggliga tanken, att allt folk-element, ula af embete och befordring-intressen icke bundna versoner inom en monarki nödvändigt måste vara iender till monarken? Eller är det blott i Norrand? Om så icke är, hvarifrån kom då det der wuriösa förbehållet, att kompromissen skulle döma itan afseende på den enes eller andres ställning i ifvet? Om nu, såsom sagdt är, Grave stämmer till domstolarne i Norrland (ty kompromiss derstädes synes icke vara att påräkna), och om domstolarne förklara ig obehörige, så skall Svea Hofrätt säkerligen fastställa äfven det beslutet; och de skola nog finnas, om gilla fastställelsen, såsom en utöfning af Hofrätens pligt att skydda royauteen, hvilket, tycka de, cke blott sker genom att förklara, att denna har ätt, utan lika väl genom tillstängande af alla utväar för andra att någonsin bevisa, det hon har orätt. lWoyauten, tycka dessa politici, är skyddad, blott ennes pengar skyddas. Dessa må, enligt deras tro, isserligen spenderas, men på välgerningar. öfver vilka man kan afge långa förteckningar i Återblicar och annorstädes; men der kan icke inflyta hvad om utbetalas till Inspektorer eller andra, som möjigen påstå sig åtnjuta betalning, icke välgerning. Hvad de af Grave uppgifna facta angår, så kan aturligtvis ingen på förhand afgöra, huru tillförlitga de i allo äro. Vissa tecken tyckas dock antyda, tt icke allt är lösligt; och en tusendedel vore sanerligen nog. Den ende, som försökt invända något, r Öfverste Klingstedt; och huru bedröfligt det aföpte, -hafva alla sett. Ingen mera har ansett tjenigt att öppna sin mun till ordspråk. Z EARLIER