Ånn a 1 Oroligheterna i Irland hafva otvifvelaktigt till! en del tillfälliga anledningar. Tories makt och OConnels egna ställning hafva utöfvat stort inflytande på dem; men alt tro, att ett ombyte af minister eller OConnels aflägsnande skulle återföra freden i Irland, vore att myeket bedraga sig. OO Connel har icke skapat oroligheterna, utan oroligheterna bafva skapat honom. England har till hälften gjort sig till lag att endast sysselsätta sig med Irländarne, då dessa genom allvarsamma rörelser med våld rycka dess blickar till sig. Så snart freden är återställd till det yttre, återfaller England i sin stolta likgiltighet. Men så ofta det än iyckas att stilla dessa oroligheter, så skola! de dock städse återvända, så länge deras djupare, allmänna anledningar icke äro undanröjda. Det har gifvits uppror i Irland före OConnel, och de skola icke dö ut med honom. OConnel berömmer sig med rätta deraf, att — om man så får säga — systematiska oroligheter, i hvilka folket sträfvar efter elt visst, medvetet mål, genom honom trädt i stället för de blodiga uppresningar, hvilka förr ödelade Irland. England kan lätt bryta stafven öfver honom och inför verlden påbörda honom all ansvarighet; men inom sig sjelf känner engelska regeringen väl, att verlden tillskrifver honom större makt, än han, enligt dess egen öfvertygelse, besitter. Individer kunna drifva det jäsningsärne, som utvecklat sig inom folket, till utbrott, men de kunna icke skapa det. Om icke elementerna till en revolution vore förhanden i Irland, så vore OConnel ej så mäktig. Genom att smickra folkets böjelser, skulle han kunnat framkalla ett öfvergående utbrott; men oaktadt alla sina stora natursgåfvor, skulle han icke kunna uppfylla en hel nation med en enda känsla, en enda id, om icke denna känsla, denna ide redan länge lefvat i dess hjertan. Icke sir Robert Peel, icke lord John Russel, icke OConnel hafva frambragt Irlands fiendtliga ställning mot England; roten till allt ondt är Irlands andliga författning, den protestantiska, irländska kyrkan. Den protestantiska kyrkan är i Irland den fremmande kyrkan, den hatade kyrkan, hvilken inträngt i eröfrarnes följe och qvarstår såsom det lefvande beviset på ett fyrahundraårigt tyranni. Så länge denna exotiska planta suger folkets märg; så länge sju millioner menniskor i Irland se sin nationalreligion förtryckt, så länge skall Irland icke hafva fred,, och så länge skall England också endast skenbart njuta den. Lord John Russel sade heit nyligen i Underhuset: Irlands politiska tillstånd är icke ordnadt sedan den lagen utkom, som hvilade på den fiktionen, att inga Katholiker funnos i Irland, som öfverallt såg blott Protestanter, emedan den ville se det. Många af de nu bestående institutionerna grunda sig på denna falska föreställning. Man bar medgifvit Katholikerne åtnjutandet af de borgerliga och politiska rättigheterna; må man då ombilda Irland efter de benof, hvilka man genom emancipationsakten erkänner vara förhanden.n Och lord John Russel tillade med hela den vigt, hans namn, hans karakter och hans talang förläna bans ord, att det vore omöjligt att lemna irländska kyrkan i den författning, hvari den för närvarande befinner sig. Väl går han icke utöfver denna bekännelse; fastän hufvudman för det liberala partiet, glömmer han icke, att han är protestant och Engelsman; men den, som icke blindt svärmar för engelska. kyrkans supremati, drager sjelf slutsatsen. Hvarföre skall Irland beständigt betala för England och Skotiland? Hvarföre behandlas icke re ligionsfrågan i Irland såsöm en fråga, som angår Irland? Alia de, hvilka samvetsfriheten ligger om hjertat, förskräckas af den dubbla skuggsidan hos den protestantiska kyrkan i Irland, att den är den af staten anbefallda och tillika den, bvartill den afgjorda minoriteten af landets belfolkning bekänner sig. I alla länder, der statsreligion är till, har denna åtminstone den ursäkten, att den är majoritetens religion; men i Irland se vi den bedröfliga, onaturliga företeelsen, att staten upprätthåller en lära, som är likgiltig för folket, eller som det afskyr. Man skall måhända invända, att jag betraktar Irland såsom oafbängigt, icke såsom en del af det förenade Storbritannien; men har Skottland icke en statsreligion, som är majoritetens, och en kyrka, som är skiljd från den eagelska? Om England uppställer såsom grundsats, att staten blott bör erkänna en enda religion, hvarför tillämpar det ieke denna grundsats på Skottland? Hvarför är den presbyterianska kulten FEITOISETTLLINASEDE II PSTN IFERTSTE CY ENS SAST SERIENS BOTAS TI SARI