85 CC I Götheborgs Handelsoch Sjöfarstidnin läsas följande reflexioner: Åter en akt af Graveska rättegång-dramen är uf speid: Svea Hofrätt har förklarat, att Kämnersrätte icke behöfde upptaga målet. Vi förmoda att G. kor mer att stämma vid de norrländska domstolarne men vi förutse att dessa äfven skola visa ifrån si målet, åtminstone de flesta af de deri förekommand frågor; ty ingen lärer kunna begripa, hvad en härads elier bergstings-rätt i Norrbotten skulle kunna hafy: att bestyra med kostnader för resor i andra orter med löften och kontrakter gifna i Stockholm, elle med derstädes förspilld tid, med assignationer, drag na på i bufvudstaden boende personer och der ac cepterade och slutligen vägrade. ÅA propos af dett: sistnämnde, så har man begynt berätta om lagsök ning, som G. skall hafva anställt just i Norrbottei om en vägrad anvisning, och der ban skall sedermer försuttit förelagd stämningstid. Men oss synes, att om någonting dylikt verkligen funnes att mot ran nens anspråk andraga, borde man icke blott berätt: derom, utan framhafva så vigtiga kardinal-skäl; t: det tyckes icke vara målets juridiska utgång, son här egentligen göres vederbörande behof, utan en re habilitation af en i grund skakad opinion. Att för. lora några tusende riksdaler, eller rättare att slipp: betala dem, är visserligen en god sak; men en omät ligt bättre är att förstöra så obehagliga intryck, som de, dem denna sak väckt öfver land och rike. De finnes väl menniskor i en sådan ställning i lifvet, at ondt rykte och godt rykte kan vara dem nära likgil tigt, blott de vinna de materiella fördelar, de önska; men bland dessa personer är visst icke en Konung. Hans regerings-åtgärder, hans officiella verksamhet, hans offentliga förhållande till de styrda, kunna aldrig undgå en sträng, ofta orättvis dom, som dock historien snart skall pröfva; men i det enskilda måste han vara så ren, att icke ens en misstanka om egennytta eller bristande ordhållighet eller dylikt får en dag vidlåda honom, utan måste genast afskuddas, Detta är ofta svårt nog, nemligen om misstankan kringsprides på sqvallrets smygvägar; men hafva de acta, hvarpå bon grundas, blifvit offentligen framagda, då finnes lyckligtvis icke den ringaste svårighet att häfva den claka impression, de frambragt. Detta sker dock visst icke på det sätt, att man naket säger, att de utbasunade facta äro falska, men i och med detsamma använder advokaturens alla formalistiska utvägar alt — — hindra undersökn.ng, genom invändningar mot domstol, genom påståenden om försuttna fatalier, om flera parter o. s. v. Aro dylika invändningar alldeles påtagligen välgrundade, så kan ingen vara af sin ställning i lifvet förbunden att lemna dem obegagnade; men finnas vid dem så ;vära betänkligheter, som det verkligen visar sig i detta mål, då borde man länge besinna sig, innan nan tillgriper den utvägen att söka undgå rättegång. Usken är större, än vinsten någonsin kan blifva. Ivad skulle t. ex, hafva riskerats vid att medgifva rrave kompromiss — nemligen en verklig komproniss, icke cn stympad kompromiss, en skugga, ett ipptåg —? Naturligtvis, i värsta fall, icke mera än wvad Grave yrkade, d. v. S. ena summa, hvaraf konraparten skulle haft föga känning, Men hvad var leremot att vinna? Möjligtvis befrielse från betalling, och en befrielse, hvarmed heder varit, sedan lla de rättegångsförmåner, som billigtvis kunde beäras, blifvit så liberalt och loyalt medgifna. Men m nu detta icke inträffat, Om kompromissen slutlien dömt till betalning, så hade denna dom, likasom Ila andra domar, varit antingen rättvis eller orättiss Att slingra sig undan en rättvis dom kan inon, minst en Konung, önska; detta få vi väl antaga