Aftonbladet – 26 augusti 1843, sida 2

AT 4 år, men såg dock ut som han varit 70. De friga gästerne, som ankommit, utgjordes af herr wofpredikanten och fru hofpredikantskan, jemte leras äldsta son, en yngling med studentkrage och väl knuten, hvit halsduk, tvenne gamla fröknar, fordom svarta, men något brunaktiga sidenklädningar, och inspektoren med hans hustru, hvilken unga dar varit kammarjungfru åt grefvinnar, samt tvenne, efter konstoch nyhetsmagasinet klädde döttrar, af bvilka den ena tycktes göra anspråk på att vara vacker, och den andra att vara melankolisk. Med dessa följde en liten man, bokhållaren Kladd, hvilken gällde för ett original, emedan han gjorde sig löjlig, så ofta sådant åltbar, och qvick, emedan han hade en viss virtuositet att vända alla ord bakfram, och finna rim till alla slutmeningar. Dessa sistnämnde personer, såsom tillhörande godset, betraktades dock ej egentligen som fremmande, heldst de hade den förmånsrätten alt på de fleste sönoch högtidsdagar vara befallde till grefvinnans taffel, och de måste derföre åtnöja sig med blott en nådig nick. Sällskapets komplettering var dock icke garanterad förr än kammarherren Palmfeldts vagn körde upp, hvilket skedde just i detsamma som grefvinnan otåligt ämnade fråga om icke denna ännu syntes i allten. Dubbeldörrarne flögo upp, och det ädla paret, åtföljdt af icke mindre än 4 plantor, inträdde Kammarherrinnann (elt eget slags femininum) legitimerade sig på sin plats i soffan, kammarherren öppnade en högljudd konversation med Alastor och Stjernerantz, och fröken Louise åtog sig småherrskapet Palmfeldt. AT det sistnämnda var dock en, som väl ännu för sitt barnsliga