Aftonbladet – 23 augusti 1843, sida 2

— Svenska Minerva för i går har med synbar förnöjelse meddelat en artikel ur den norske tidninsen den Constitutionelle, med åtskilliga, som hon kallar dem, reflexioner öfver Svenska förhållanden hvaraf ett och annat förtjenar att annoteras;lemnande vi derhän, på hvilkendera sidan om fjällen artikeln kan vara tillverkad. Artikeln börjar med att berätta om den flaubet, som för närvarande här råder i politiken, och oppositionspressens klagan öfver sin nöd (en klasan som vi här på stället icke kunnat förspörja.) Dereter talas det om biskop Heurlin, och arti-! kelförfattaren finner i oppositionens evinnerliga pznat emot denne man, den de dock hafvaingenting all föra Lill last, ett bevis på, att han är pen kapacitet. (Detta är åtminstone ett ganska godt sätt att få kapaciteter!) Helt naift tillägger författaren strax efteråt, förmodligen såsom bevis på, att ingenting finnes att föra hr H. till last: psäkert är, alt han var själen i sitt stånd vid sista riksdag, och att han, näst presidenten von Hartmansdorff, var den som då utöfvade den mesta inflytelsen på sakernas gång (nemligen såsom försvarare af det gamla systemet). Vidare är det för förf. en oupplöslig gåta huruledes mean kan göra den omständigheten, att por H. är prest, till ett skäl emot hans upptagan: ;de uti rådet., Författaren öfvergår derefter till representationsfrågan, och måste väl, ifrån vår ;ståndpunkt, som det heter, anse det hvilande vörslaget bättre uttrycka idgen af en nationalrepresentation och erbjuda en större sannolikhet, alt en efter det inrättad nationalförsamlings verksamhet skall blifva för landet fruktbringande, än ;den bristfälliga och besvärliga fyrdelta inrättninsen, med hvilken men nu på riksdagarne slites voch släpar sig fram. (Detta är ändå alltid nåvot.) Men en annan fråga, menar han, är verkställbarheten, och påminner i detta afseende om shuru djupa rötter den nuvarande indelningen i fyra stånd slagit uti folkets medvetande, i dess historia och i alla öfriga offentliga och enskilda förhållanden., Detta sista yttrande visar påtagligt, att författaren varit okunnig derom, att behofvet af en representationsreform icka blott erkändes redan 4809, utan äfven på det mest högtidliga sätt a! alla fyra stånden sjelfva serskildt vid sistlidae riksdag, och alt t. o. m. adeln, i ett ögonblick al sann och vacker patriotism, förklarade det ståndets sjeifskrilvenhet böra upphöra, äfvensom knapt en ledamot ibland alla ständerna yttrade sig för representationons bibebållande i den närvarande formen affyra kamrar. Slutligen tillägger författaren, alt det väl icke kan nekas, att den inre administrationens sammansättning och arbetssätt äro mindre lyckliga Sverge än.i flera andra europeiska och på samma civiksationsoch kulturgrad stående stater men anser det onda snarare ökadt än minskad: genom den sednaste grundlagsförändringen, genom bviken statsråden biefvo chefer för departemen terna. Intressant är härvid följande yttrande: Hade denna inrättning blifvit fullständigt genom förd, så att en verkiig departementalstyrelse blifvi tillvägabragt, så är väl troligt, att mycket kunna derigenom vinnas till besparing af tid och penningar utan örlust i resultaternas godhet; men såsom det ni gick med alla de gamla embetsverkens och de mång faldigt invecklade och tunga formernas bibehålland ibredvid den nya institutionen, gjorde man ett ste; tillbaka i stället för framåt, och man fick här, som öf jverallt, känna typgden af halfva mesurersolämplighet. Det ser ut på allt detta, som om det byråkra tiska partiet i Norge icke skulle serdeles önsk framgång åt en representationsreform i Sverge Men i öfrigt innehåller det bär ofvan citerade ål skilliga saker, hvaröfver de konservative icke sy nas bafva så serdeles stor anledning att jubilera —EEKTEEEE REN