Aftonbladet – 19 augusti 1843, sida 1

FÖRENTA STATERNA. Vi hafva redan omnämnt, att penningeväsendet i Förenta Staterne håller på att förbättras, efter den stora brytning i handelsoch finansförhållanderne, som öfvergått detta land i sednare åren. I de sista tidningarne derifrån finna vi ytterligare bekräftelse på denna fortgående förbättring, så vidt det rörer Filadelfia. En skrifvelse derifrån innehåller härom följande: Vårt bankväsen börjar alltmer och mer vinna en solidare basis. De härvarande bankerne göra, vid närvarande öfverfföd på klingande mynt, ganska goda affärer. Sexton äro i detta ögonblick i full verksamhet. Af de 3:ne banker i Filadelfia, som ännu äro stängda, Förenta Staternas bank samt Gerardsoch Schuylkillbankerne, skall en eller tvenne, såsom det försäkras, innan kort likaledes återbörja specievexling. Den sednare af dessa banker har så arrangerat sig med sina kreditorer, att hon ännu har till sin disposition ett kapital af åtminstone 20,000 dollars; hvilket är tillräckligt för att åter börja affärer. Också hafva dess sedlar redan betydligt stigit. Pennsylvaniabanken bar redan i April innevarande år åter börjat sin specievexling, sedan hon af sin skuld, som i Februari 4842 utgjorde 2,100,000 dollars, redan innan nämnde års slut, afbetalt en summa af 41,400,000 dollars. Flon inlöser för mnärvarande alla sina sedlar med klingande mynt. Detta redliga handlingssätt förvärfvade denna bank ganska snart åter dess förra kredit.n Ett annat bref från Boston berättar om invigningen af det på Bunkersbill nyligen uppresta monument följande: Den 46 och 47 Juni voro högtidliga dagar. Bunkerhills-monumentet, upprättadt på samma ställe der 4773 de frivilliga från Massachusets mätte sig med de Engelska trupperna i Boston, och i en högst blodig slagtning besegrade dem så, att de måste inskränka sig till defensiven — en slagtning som egentligen grundlade friheten och de följande framgångarne — detta monument blef då invigdt. Presidenten Tyler var här med sina ministrar, af hvllka den kunskapsrike Hr Legare från södra Carolina dog i Boston. Daniel Webster höll invigningstalet, hvilket har vackra ställen. Han är en stor talare. Mer är 300,000 menniskor voro församlade; 42,000 man frivillige, präktigt uniformerade, bildade eskorten. Någon polis syntes knappt till. Och likväl skedde hela den 17 Juni ingen arrestering och ingen förbrytelse. Ordningen var förträfflig, och lätt att vidmakthålla. Ingen olyckshändelse ägde rum, ingen trängsel. Jag nämner: detta för att visa huru väl folket förstår att vara sin egen förmyndare, då man vänjer det att bruka sitt menniskoförstånd. Presidenter Tyler har till hälften ett Yankeetill hälften ett Romerskt ansigte; han är mager och lång. Hans öga förråder snille och värdighet. Hans emottagande var kallt. Man kan icke förlåta honom, att han egentligen affallit från Whigpartiet. Det märkvärdigaste var, att liktidigt med hans resa från Washington, öfver Baltimore, Filadelfia, NewYork och Providence till Boston, Irländska repeal-sammankomster hbhöllos på alla dessa ställen, och penningar insamlades för repealverket, samt att Robert Tyler, presidentens äldste son och dess handsekreterare, bivistade dessa sammankomster, och till och med i Boston höll ett tal. Man har mycket klandrat detta, och fruktar trassel. Det säges att om Tyler vinner på sin sida den Irländska befolkningen, så segrar han vid nästa presidentsval. Men allt detta betyder ingenting; hvar och en vet, att Tyler hvarken kan eller skall bryta med England. Repeal-sammankomsterna strida ej emot lagarne, de må behaga England eller ej; också anses det allmänt för unionens intresse, att uppbjuda allt, för att nödga England till eftergift i godo mot Irland. Man anser här Peels och Wellingtons förklarande i parlamentet (om användande af tvångsmedel mot Irland), för en politisk orimlighet, och för nästa stöten till Englands förderf. Följderne kunna ej beräknas. England har ingen sann vän, utan det omfattar Irlands intresse, och detta land är nu dess största fiende. Det nödtvungna motstånd Irland gör, och dess slutliga befrielse, kan blifva lösen till tusen oredor i Europa. Bland de grupper, som förherrligade det högtidliga tåget, voro de märkvärdigaste: 4) Flere vagnar med veteraner från sjelfständigbetskriget, gamla gråhufvuden med djerfva, kraftfulla ansigten. Folket helsade dem med enthusiasm. 2) Frimurarelogerne. Dessa hade på mer än 42 år icke visat sig offentligt. Vid detta tillfälle såg man, att endast äldre och gamla män, men få unga, funnos bland dem. Folket lät dem stillatigande passera. Alla voro smyckade med frimurare-emblemer, förkläden och symboler. Denna sak har uppenbarligen öfverlefvat sig sjelf, och blir aldrig mer här popolär. Festen aflopp ganska lugnt och gladt. Den stora massa främmande från andra orter, som voro här, kan icke med noggranhet bestämmas. Då jag säger att 390,000 menniskor stodo kring monumentet, så kan jag blott uppskatta, icke räkna; då jag icke såg andra sidan af kullen, kunna äfven så väl 600,000 personer hafva stått der. Monumentet är en fyrsidig, omkring 460 fot hög obelisk af granit. På den 209 fot höga kullen synes den vidt omkring, och vittnar om byggmästarens smak och snille. Om jag annars icke