Aftonbladet – 17 augusti 1843, sida 2

sysselsättningar; jag lutade mig intill honom; han var nödsakad att mildt be mig lemna sig. Aldrig undföll honom ett enda ord af otålighet; men jag märkte tydligt att han led inom sig. Om aftnarne gick han ensam ut, och jag vakade för aut afbida hans återkomst. Andtligen fann han sig besvärad af delta tvång och visste att befria sig derifrån; han föregaf en affärsresa som räckte i åtta dagar, derpå en, som räckte längre, och slutligen blef det honom en vana att lemna Paris. På det sättet beröfyade han mig en del af sitt lif och blef åter fri långt ifrån mig. Jag kunde trott att dessa resor voro nödvändiga; men en omständighet upplyste mig om att han bedrog mig. En gång, — det var då redan tre veckor som han varit borta, — sade mig händelsevis en af hans bekanta, att han några dagar förut träffat honom i Marseille. Det var likväl icke dit han skulle begifvit sig. Jag var nära att resa dit, men det var mig omöjligt att hitta på någon förevändning för hans mor. Från denna stund gafs det icke mer något lugn för mig. Jag var svartsjuk. Ack! ni vet icke hvad svartsjuka är; Di känner icke denna ständiga plåga, detta oupphörliga tvifvel, som förgiftar lifvet! Jag skulle kanske fördragit hans likgiltighet. Det hade varit ett intet att säga till mig sjelf: han älskar mig icke! i bredd med den grymma plågan: han älskar en annan! Jag bespejade hans handlingar, alla hans steg; men, ehuru säker att vara bedragen, har jag ännu icke kunnat upptäcka min rival. (Forts.) KERO nn o— FETT HELSOSAMT OCH NYTTIGT SvAR. Ett fruntimmer, som gerna ville förvärfva författarcära, sade nyligen: Bäste doktor, ni är min vän; jag bar er, läs detta manuskript och skrif ert omdöme öppet, utan smicker. Det skall afgöra om jag skall låta trycka det; i värsta fall har jag flera jern i elden., Doktorn läste och återskickade manuskriptet med följande ord: Sköna väninna, mitt uppriktiga råd är, att ni lägger denna berättelse der edra jeru ligga.n