Aftonbladet – 17 augusti 1843, sida 1

samtal och måhända äfven de anmärkningar, han be farade från Georges sida; ty denne var en alltför ör vad observator, att han ej skulle hafva märkt Alexanders upprörda sinnesstämning. Sedan Duveyrier res bort, tyckte Fanny att hu:et var öde och tomt. Så lärge han var närvarande, hade hon undvikit honom. frånvarande sökte hon honom ständigt och alla före. mål som omgåfvo henne och som varit tysta vittner till hennes förflutna lemad, och dem hon bibehållit af ett slags aktning och from vidskepelse, påminte nu om Alexander. En dag inträdde hon i boudoiren oct satte sig på soffan; der, med Ögat fist på hans por. trätt, föll hon i ett djupt grubbel, Halft nedlutad och med hufvudet hvilande emot ena handen, had hon icke märkt, att dörren till denna kammare, de: hon trodde sig vara ensam, blifvit lemnad öppen oct att någon sakta närmat sig OCh nu stod orörlig oct betraktade henne. Hon talade helt tyst med sitt bjer. ta, utan att artikulera ett enda ord, men af henne: läppars rörelse kunde man tydligt märka, att ett oci samma namn ständigt upprepades. Ändtligen gjord hon en ansträngning för att förjaga de smärtsamm: tankar, som plågade henne. Hon lade handen pi sin panna och lät sina blickar irra rundtomkring, li! el som Nyss vaknat upp. Mariannal, utropade hon förskräckt: Marianna du var dert Hon förvirrades till den grad, att hon ej kunde re så sig upp; hon slog ned ögonen och stammade me: bruten röst: Jag sade något, inte sannt? Du hörde hvad ja: sade?, Ni sade ingenting,, svarade Marianna och tog hen hes hand. Jag borde kanske aflägsna mig; me: Misstyck ej, min goda tant, all jag stannade qvar fö att spionera ut edra hemligheter. Ni sörjer och jaj vill så gerna trösta er. — Du! sade fru Lascourt i det hon skakade på huf vudet och mildt sköt Marianna tillbaka,