Aftonbladet – 16 augusti 1843, sida 3

po 2 —-—-— VV MÄmC— H4 t XJ -WwHesOxOccoJVJV HR HÄ -ÄKKr I på, att han önskar det af allt hjerta, och kanhänd han nu icke vågar begära det sjelf. Alexander undertryckte cen lätt suck, som undfö hans moder och Marianna, men som observerades fru Lascourt. Denna nedslog hastigt sitt öga, me blickade derpå upp med ett lugnt och kallt uttryc samt närmade sig Alexander och räckte honom sj hand, den han fattade darrande. Jag ursäktar er lätt, herr Duveyrier, sade hon dylika demonstrationer äro onyttiga oss emellan Vi äro gamla bekanta och vi behöfva icke visa hvar andra några prof af vår vänskap. Nu är jag färdig Marianna. Man skiljdes åt. Det var icko utan mycket be. mödande som fru Lascourt, öfverraskad af Marianna: proposition, funnit ett sätt att undandraga sig de farliga pro, som den unga frun genom sin oförsigtighe varit nära att pålägga henne. Fanny tillbragte hela natten under reflexioner, utar att kunna bestämma sig; men dagen derpå, då hor verkligen insåg, att hon borde aflägsna sig, måste hor likväl gifva efter för de begge fruntimmernas ifrige böner, af fruktan att visa sig allt för likgiltig fö! deras tillgifvenhet. Hon hade tillkännagifvit sin önskan att lefva ct tyst och obemärkt lif, och man hade ställt sig henne: önskningar till efterrättelse. Det var beslutadt att man icke skulle taga emot besök under vintern, och at man skulle vägra alla bjudningar. Under dagens lopp var hvar och en herre öfver sin tid och sina göromål. Middagarna och aftnarna skulle man träffas hos Marianna eller Fanny. Detta lefnadssätt skulle på en gång egt behaget af förtroligt umgänge och oberoende, om icke denna lugna yta betäckt en vulkan af passioner, som doft brusade i djupet af de handlande personernas hjertan. I brist på förtroende och säkerhet herrskade under dessa reunioner en konstlad munterhet, en tvungen glädtighet, som ofta efterträddes af en lika generande tystnad. Då började man förstulet gifva akt på hvarandra, då började de hemliga tankarna ätertaga sitt välde, önskningarna och fruktan cxalterades. Marianna, förblindad af en egen känsla och allt för lifiigt äggad, för att jakttaga en viss måtta, sökte ständigt, utom den trånga cirkel som omgaf henne, det okända föremålet för sin svartsjuka. Ion såg icke att der, helt nära henne, fanns en qvinna, tankspridd, drömmande, ångsamt tärd af en sjukdom och dignande under tyngden af ett lidande, som man måste tillskrifva andra orsaker än sorgen öfver det förfiutna, huru denna också måste varit. Hon lemnade dessa t själar nära hvarandra, den ena återspeglande sigi