Aftonbladet – 16 augusti 1843, sida 3

Mariannas förslag, ty jag känner bättre jag, än mil hustru, hvad ni förlorat, och från hvilket ädelt hjert döden skiljde erMed risk att i verldens ögon an ses för otacksam, hade jag bordt spara er ett dylik prof; om man också anklagat mig, skulle likväl n ändå inte fördöma mig. Det vore icke första gånger ni bidragit till att rättfärdiga mig, och, oskyldig : edra ögon, skulle jag uppbära andras omdömen utar att beklaga mig., Jag påminner mig, sade Fanny med rörd ton hvad ni lidit; men nu är ni lycklig. Hon uttalade dessa sista ord med en viss tvekan och hejdade sig ett ögonblick. Då hon såg att han teg, fortfor hon. -— Hvad mig angår, känner jag mig mer än godtgjord af vissheten om er lycka, af er moders tillgif. venhet och Mariannas tacksägelser ... och det förefaller mig, som vore den upprättelse ni erhållit knappt tillräcklig, då jag tänker på det olyckliga misstag, som så nära kostat er lifvet. — Ack! utropade den unge mannan, jag skulle förlorat det utan att klaga, om jag icke kunnat lemna något annat vittnesbörd om er oskuld, och om det behöfdes, skulle jag ännu i dag göra er detta offer med nöje. Jag ensam var brottslig: jag hade förolämpat er med bekännelsen om en kärlek, den ni borde visa illbaka. Det var för min egen skull, som jag såg er en afton här, i denna samma kammare, ett mål för förhatliga misstankar, som jag var vittne till dessa utbrott af vreden, på en gång fruktande att kompromettera mig i edra ögon och att tigande låta er föroämpas. Nu kan jag tillstå det. Den olycka, som Irabbat min familj, det elände, som förderfyat min ingdomsglädje, det stål, som sönderslitit mitt bröst, illa mina lidanden med ett ord, äro ett inte i jemnörelse med de qval, som under dessa korta men förärliga ögonblick plågat mig. Jag måste upprepa det fta för er, min fru, tvungen att slåss, har jag icke örsvarat mitt lif emot honom; jag har bjudit det till ris och jag önskade mig döden såsom godtgörelse åt dra tårar, hvartill jag varit en orsak. Ödet var i örjan rättvist: det hade utsett mig till offer, — Hr .ascourt, har ni skrifvit, har dukat under för en hemg sorg. Hvilka samvetsqval kunde yäl förfölja hoom? Hvilken elak handling har han haft att förerå sig? — Säkert ingen, svarade Fanny belt förvirrad. Missänrk honom icke. — Skulle det vara, fortfor Alexander, sorgen öfver tt hafva sårat mig, blygsel öfver att hafva misstänkt r och trott er brottslig, eller snarare, förlåt mig min ru denna tanka, skulle svartsjukan, sedan den en gång