igen viss, att mången aktad possessionat deribTand skulle anse för en heder att utöfva en sådan rätighet, skänkt genom val, af medborgares förtroende. Vill man således öfversätta Minervas tanka i ndra och riktigare ord, så blir hennes skildring som följer: Norge har alltsedan Calmar unionen varit en lydprovins under danska konungarnes envälde; Sveriges historia har deremot åtminstone visat mellantider af någon sorts politisk frihet och maktens delning emellan fursten och folket. Derföre var Norge år 48144 mera passande för en ri statsförfattning, än Sverige nu skulle vara. Är icke denna logik förträfflig, som med ens kastar öfverända hela stapeln af de konservativas vanlisa arzeumenter, att reformer skola ske småningom? Lika oefterrättliga och osanna äro uppyllterna om Spanien. Det är nemligen bekant att 48142 rs konstitution upptog just det historiska elementet i det gamla Spaniens författning efter dess Fueros. Om den spanska friheten flera gånger sått under genom wlländskt våld, eller om dynastiska intriger ännu kunna underhålla oroligheter, så bevisar detta lika litet för den af Minerva supponerade historiskhetens inflytande iSpanien, som let skulle bevisa mol densamma, om de maktgande här någon gång, hvilket Gud afvände, skule inkalla en rysk armåe till hjeip för en statsupp och med dess tillbjelp för någon tid lyckas örtrycka den politiska sjelfständigheten. Den rväfda gestalten, som vill gifva sig luft i Spanien, ir deremot ingen annan, än den republikanska inda, som är en historisk lemning, derstädes, ulltsedan de gamle Westgöthernes tid. Norge, som icke är belamradt med någon historia Her några historiska öfverlefvor, är således det land, varest den spanska konstitutionens ide kommer att behindradt visa sin möjligtvis inneboende liskraft ch sin praktiska användbarhet. Låter det sig göra der — annorstädes är det omöjligt — så lyckönska vi Norge dertill af allt hjerta; men vi skulle gerna se, om Sverige sluppe att blifva föremål för experimenter i samma väg. Det skule gå här dermed som i Spanien och af samma orsak, nemligen emedan Sverise är, liksom Spanien, en historisk jordmån, der allt det bestående är hoplimmadt med generationers blod och sammanväxt med den svenska äran. Tre århundraden hafva arbetat på uppförandet af etta bestående, som är deras minnesvärd, vid hvars nedrifvande stora äfventyr äro, såsom genom en besvärjelse, häftade. Man kan på den, såsom på Riddarholmskyrkan, lägga till i nyare tiders smak, ombygga det: som hotar att ramla, och inympa på de gamla snilleverken sina egna, om man eljest är mäktig af några sådana; men byggnadens nedrifning, och markens planering, för att uppå den så hafra, eller uppföra flyttbara trähus, det vore ett helgerån, som nationen i en sansad sinnesstämning säkert undanbeder sig, och som utan tvifvel skulle, om det försöktes, aflöpa till föga fördel för anstilftarne. Vi meddela detta sista stycke utan vidare tilllägg, än att läsaren sjelf lärer bedöma hvad Minerva yttrar angående de frukter, som den Svenska äran hemtat af den sednaste generationens historia, och hvarom det närvarande systemets förhållande till Ryssland, skeppshandeln, Finlands och Pommerns förlust m. m. bära vittne. Men let är märkbart att se, huru det politiska skryet hos de historiske häfver sig i samma mån, som landet i detta afseende, d. v. s. i sin yttre politiska roll sjunkit till nollpunkten.