hennes prestationer denna gång förekommo ho nom i högre mån tillfredsställande, dels emeda den nu begavnade lokal (Kongl. teatern) är lång mera vynnande för den musikaliska effekten, del ock emedan hon för sig sjelf uteslutande val nyare saker: mamsell Nissens talang tycks nem ligen, på den punkt af estetisk utbildning, de den ijör närvarande befinner sig, egna sig mer till föredraget af modern, än af klassisk musik. Den bekanta cavatinan med obligat harpa, u Robert !e diable, var konsertgifverskans först nummer. Denna sång är en bland de få mo menter i nämnde opera, der någon poetisk lyft ning är märkbar, och utfördes med en säkerhet en fin urskillning i nyanseringen, som ådagalad hvilket sorgtälligt studium mamsell Nissen egna denna komposition. I det fortissimo, som före kommer uti sista kupletten, hade sångerskan till fälle att utveckla den betydliga styrkinisin röst hvilken ock med oförminskad klang genomträngd den starka instrumenteringen. — Intonationen va i början något för hög mot orkesterns tempera tur, men je rkades snart till den vanliga öfverens stämmelsen med denna. Uti duett ur Barberarn uppenbarade mamsel Nissen en utmärkt talang äfven i den komiska sty len, oc i synnerhet funno vi den leggierezza beun dransvärd, bvarmed hon här, i öfverensstämmels med styckets harakter, utförde sina passager. Hi Belletti utörde sitt parti ganska berömvärdt, ock båda artisterna skördade entusiastiska bifallsyttrin. gar; tillixa besärdes och erhölls duetten da capo Mamsell Nissens tredje nummer var en Tyrolienne at Donizetti, föga utmärkt både till uppfinninz och karakteristik; att den utfördes med teknisk idning, behölver väl knappt sägas. Hr tfAnberts violinspel var ej konsertens minsta pr. i: den Andante et Rondo russe a Beriot (ur B:s konsert i Hmoll, som vi tro), hvilken han utförde, torde vara biand denne författares bästa violinpjeser, och röjer i synnerhet en fantasi. som är mindre vanlig i Beriots eleganta, men oftast något flacka kompositioner. Hr DAuberts spel utmärker sig i allmänhet genom smak, lätthet och precision; denna gång tycktes han dock öfverträff: sig sjelf, och lemnade derjemte i aftseende på renbeten intet öfrigt att önska, hvarföre han ock skördade nästan lika lifligt bifall, som konsertuiiverskan sjelf. Glucks herrliga ouvertyr till Iphigenia i Aulis, som i antik storhet väl knappast har sin like, och den ej mindre fulländade ouvertyren till Trullflöjten illustrerade denna konsert. Skada blott. att man tager tempot så fort uti den sista ouvertyrens allezrosatser; den mystiska karakter, som genomgår det hela, äfven det praktfulla slutet, går härivenom till en stor del förlorad, och man tror sig sacrare höra ett bataljstycke, än den sublima ski!drin:en af Isispresternas mysterier. I öfrigt exequerades båda ouvertyrerna förträffligt, och förfelade synbarligen ej sin verkan på allmänheten. Mamsell Nissen hade den artigheten, att till slut, utöver programmets innehåll, sjunga en romans, om al a!!mänheten mottogs med stor acklamation, och efter det helas slut nediöll ett blomsterrsen framför den firade sångerskan, ilikhet med hvad som egt rum vid föregående konsert; älven var teatern dekorerad med blommor. —U—