gå in på att ombilda sina statsförfattningar till mera likhet med den franska, men säkert ändå bellre efter den norska. För öfrigt märker man vanligen hos dem, som hofvera med fraserna om den historiska nödvändigheten, att de noga akta sig för att gå ifrån bannaliteternas, det vill säga de toma utropens område, in på sak. Vill t. ex. Minerva vara så artig och säga Oss, hvad sorts historiska hinder kunna förefinnas emot en mängd reformer här i Sverge, som ständerna flera gånger hegärt, och som troligen längesedan hade varit genomförda, om vi haft det suspensiva veto? Finnes något historiskt hinder emot de så högt påkallade förbättringarna af vår allmänna lag, emot några onyttiga privilezierade domstolars upphäfvande, emot borttagandet af en mängd våldsamma och hufvudlösa undantagslagar, eller äfven emot en representationsförändring? Kanske Adeln? Men om historien i något fall bör tjena till ledning, så manar den just i denna punkt till en reform, enär det visar sig, huru adelsståndet på de sednaste hundra åren mer och mer råkat i förfall till sina förmögenhetsvilkor, likasom antalet af genom snille och bildning utmärkta personer inom de förnämsta familjerna nu emot för 50 år sedan så betydligt aftagit, hvilket är så mycket märk värdigare, när man betänker huru starkt dessa familjer, isynnerhet inom vissa slägtförhållanden, varit gynnade under styrelsen sedan 4809. Just nu tyckes tiden derföre vara inne, att adeln genom en representationsreform sammansmälter sig mera med den öfriga nationen, såsom ståndet också vid sista riksdag både patriotiskt och välbetänkt beslutade. Kanske Embetsmännen? Men desse skulle ju vinna på en representationsförändring, då de nu icke såsom embetsmän äro, men efter förändringen skulle blifva valbara. Under sagoåldern och medeltiden buro detsvenska och det norska folket samma typ, likasom de begge efter all anledning, talade samma språk. Men med Calmareunionens upphörande gick också denna gemen. samhet till ända. Det inträffade ungefär liktidigt med reformationen, hvarifrån man allmänt daterar den nyare historiens början. Med den började också der egentliga svenska historien, hvars barn alla vi äro som tillhöra den nuvarande generationen., Vi hafva redan visat, att Sverge sedan denn: början haft sju regeringsformer. Hvilkenders af dem är då den egentligt historiska? I Minervas tycke sannolikt den af 4680, eller ock Föreningsoch Säåkerhetsakten; och man kan våg: en hel hop, att om det blefve frågan om at förändra statsförfattningen efter en sådan typ så skulle de konservative hafva ingenting deremot Öfver No orge deremot, har hela den nyare historien gått fram allenast såsom en syn, utan att lemna efter sig det ringaste spår i landet eller i folket. Norges nyare historia begynte år 4814, och jfrån det året daterar sig också dess statsförfattning. Är denna statsförfattning verkligen så god, som mången pästår, så är det en lycklig konception af norska patrioter, hvilka insågo tilläfventyrs, att på den norska jorden inga historiska hinder förefunnos, af det slaget som vägrade urbilden, den spanska cortes-konstitutionen, att slå rötter på den af blod och historiskhet genomdruckna castilianska jorden. Vi se alla dagar, att ideen at denna statsförfattning, ännu den stund som är, verkar i det historiska Spanien såsom den onda principen, och kommer att göra det länge, ty ehuru den formellt icke råder för närvarande, är dock det jäsningsämne, den innehåller, synbart i sina verkningar, i det den qväfda gestalten vill gifva sig luft på den plan der den en gång stålt upprätt. Här förekomma två ganska betydliga bockar den ena ang. Norge, den andra om Spanien. Der förträffliga afaandlingen i tidskriften Frey, On adeln i Norge, hvaraf en resum äfven varit införd i Aftonbladet, såsom våra läsare torde minnas, upplyser fullständigt, att adeln i Norge ännu år 4814, näst före den nuvarande grundlovens antagande, hade vida större privilegier än adeln : Sverige eger i närvarande stund. Likväl har det lyckligtvis hvarken hörts knäpp eller kny aforoligheter i anledning af denna nya författning, och at! sådant lika litet blefve att befara här i landet kar man ganska säkert sluta deraf, att större deler bland den besutna och jordegande adeln i landet. som utgör genom sin förmögenhet sjelfva kärnar och den i sann mening konservativa delen a ståndet, alldeles icke infinner sig vid de nuvarande riksdagarne, för att begagna den nuvarande representationsrätten, hvaremot man kan vara temaa hadda här I on Alan aARh nana AR Ag ITA