Han lutade sig tillbaka i fåtöljen, dolde ansigtet i handen och gaf ett tecken till sin hustru att han hörde på henne. Marianna började: Min goda Marianna! Hvarföre skrifver du icke btill mig? Det var redan en månad sedan, jag underrättade dig om min ankomst till Venedig, och ännu har jag icke fått något bref från dig. Parisernöjena och lyckan, att vara älskad, komma dig att glömma mig, stackars enkal Det är likpväl då man är lycklig, som man bör påminna sig dem, som icke äro det! Men jag är utan tvifvel porättvis och jag älskar heldre tro på något hin der, som jag icke känner, än på glömska å din sida. Mitt sista, något långa, bref från Neapel, skrefs 44 dagar efter min mans död. vEfter denna olyckliga händelse har jag icke haft mod att mer än då och då skrifva några prader till dig. Din onkel har långsamt dukat vunder för en sorg, hvars orsak jag ieke kände, peller någonsin kunde få veta. Man skulle nästan kunnat tro, alt han förföljdes af minnet utaf någon dålig handling, han, som var så god, så ädel,modig, och som säker icke hade något att förebrå sig. Han talade ofta om dig, och dina bref tillförde honom alltid någon tröst. Men bans sjukdom var starkare än mina omsorger, hans ,vänskap för eder heller allt annat, som kunnat ,fästa honom vid lifvet., Marianna afbröt och torkade en tår ur ögat. Begge hafva vi honom att tacka för allt, och jag kan icke tro att någon person någonsin kunnat beklaga sig öfver honom eller hata honom., Jan, återtog Alexander, det var ett ädelt hjerta, värdig en hustru, så tillgifven, så dygdig, som hans.n Begge två höjde i detta ögonblick, men under mycket olika uttryck, blickarna till fru Lascourts porträtt, som hängde på väggen. Marianna fortsatte derpå läsningen af brefvet: Jag ville lemna Neapel, der allt hos mig återkallade sönderslitande minnen. Jag trodde, att vistelsen i Venedig, denna dystra, ödsliga stad, skulle passa för mig; jag pedrog mig. Jag nästan blyges att tillstå det, Marianna, men ensligheten tynger och förfårar mig. Det förefaller mig, som