riskhelehn, så kan ingen Hation ostraffadt förneka sin historia, hvilken aldrig upphör att lefya uti densamma så länge den är en nation. Den svenska nationen är, till sin lycka eller olycka, en af dem, som mest lefvat i historien, och inom hvilka historien är, än i denna dag, mest lefvande. Den typ vårt fo!k bär, har det fått af sin historia; det kan lika litet komma ifrån den, som det brittiska från sin, det ungerska från sin, det tyska eller det italienska från sin. Det franska har gjort det förtviflade försöket, att förneka sin historia och kasta dess intryck ifrån sig, men efter all genomgången blodsförlust och derefter uthirdad mattighet samt hundratals bemödanden att omgifva sig med nya, utifrån lånta former, är det dock ännu alltid det gamla Gallo-frankiska folket, för hvilket de fremmande formerna äro för trånga. Allt detta ar grundadt så till vida, som det betyder, att den riktning, ett folks lynne och tänkesätt erhållit genom ett under längre tid fortfarande statsskick, sociala förlattningar och samhällsbe!ägenheter, icke på en gång kan afbrytas utan svårighet. Men å andra sidan visar historien — alla tiders historia — att det just är inrättningarne som verka på folklynnet och sederna. Hvad var det som skapade Spartanernas okufliga tapperhet och jernhårda kraft? TLycurgi lagar. Hvad är det som gilvit Engelska nationen denna energi och uth lighet i viljan, denna praktiska riktninz, hvarigenom den i de flesta yrken och näringar öfverträffar andra nationer? Det politiska lifvets vanor, de årliga parlamenterna, som detta folk baft längre än nåsot annat i Europa utan afbrott, de offentbga mötena och en vidsträckt tryckfrihet, hvilket allt tillsammanf bidrager att uppväcka och sporra sjelfverksamheten, uppfinningsgålvan och begäret till täflan i alla riktningar. Och om nu ett folk under en lång föjd af år genom ett ruttet statsskick eller genom styrelsernas oduglivhet blifvit demoraliseradt, och verkningarna deraf börja visa sig med hvarje tiotal allt dystrare ibland den stora massan, huru skall då detta hjelpas, om ieke just genom sådana reformer i statsskicket, att den kraft, som ännu kan finnas qvar frisk och oangripen, — och en sådan kraft kan alltid uppsökas hos ett helt folk, om man vill det, — får framträda till verksamhet och inflytande. Att låta ett statsskick fortfara just deriöre, att den verkat historiskt förderflict, är deremot till och med en logisk orimlighet. För öfrigt är sjelfva premissen i Minervas sats ett nonsens, såvida man derifrån vill hemta ett bevis på faran eller omöjligheten af reformer i Sverge. Ty det finnes väl intet land, der statsförfattningen så ofta varit ombytt som i Sverge, der endast på de sista 2350 åren icke mindre än sju hufvudsakligt olika regeringssätt varit pällande, och det phistoriska argumentet förlorar således bär det mesta af sin tillämplighet. För öfrigt lär det få medgifvas, att om typen af ett folks karakter bemtas ur dess historia, så lemnar vårt lands brottmålsstatistik samt den grad afpålitlighet och ordhållighet, som här råder i affärer, en intressant anledning att betrakta på hvad sätt landets nuvarande statsskick oeh styrelsesystem verkat på de moraliska intressena. Hvad Fransmännen beträffar, så äro de, oaktadt Minervas medlidande, rätt belåtna med att hafva haft sin revolution, och mängden der i landet torde endast beklaga, att man år 4850 icke såg sig bättre före, när deputeradekammaren hade makten i sina händer, än att den åt Ludvig Filip öfverlemnade den ärftliga kronan, i stället att låta honom få regera fortfarande såsom rikets generallöjtnant. Det vissa är, att den förra revolutionen der lemnat efter sig många goda frukter för individen, och att man kan tiliskrifva de grundsatser, som verkade denna revolution, det mesta af de stora framsteg i humanitet och civilisation, som hela slägtet gjort sedan 30 år, jemfördt med föregående lika stora perioder. Det finnes numera knappast någon, som är nog mycket politisk blindboek att icke känna detta, fastän Minerva fioner enligt med sin plan att uppträda såsom käringen mot strömmen. Lika bekant är det ock att Fransmännen, med illa de brister som i följd af intriger eller reakionsförsök ifrån dynastiska eller jesuitiska intressen ännu vidlåda deras statsskick, i denna stund lika litet skulle vilja byta med t. ex. Tyskarne, som desse skulle vilja blifva Ryssar, hvaremot det stora flertalet i Tyskland gerna skulle RNA RE TER SNART NEAR TOT Ern — Han lInutada ci tillhaka I fåtölien. dolde an.