Aftonbladet – 14 augusti 1843, sida 2

är, vår mening var nu icke att ingå i någon afhandling om sjelfva bufvudfrågan; vi vilja egentligen fästa uppmärksamheten på en liten krigslist, som Minerva användt, för att kunna, i brist a! bättre, göra ett anfall från sidan, eller, såsom den ryktbare Argus i lifstiden mera militäriskt brukade uttrycka sig, i flanken,. Minerva funderar nemligen, om icke den tid är mindre aflägsen, vän man tror, då opinionen i Norge stadgar sig Om just skadlighelen af det endast suspensiva veto, som af grefve Ankarsvärd förklaras för sjelfva det bdyrbaraste smycket i den Norska konstitutionen., Det synes visserligen på de minga vilkorligheterna, som äro använda i den här citerade me-ningen: — om icke den tid är mindre aflägsen än man ftror, etc., att gumman icke ens sjelf mycket tror på hvad hon här säger, och hennes försigtighet i uttrycken är sålunda i ett visst! afseende berömvärd och i alla fall snusförnuftis. Men som det är kändt, att den store redastören af det lilla bladet ännu aldrig yttrat sig helt och hållet utan att hafva reda på hvad! han talat om — måhända med några få undantag, när frågan varit om mekaniska inrättningar e!ler naturalhistorien, såsom angående den Macferlanska trillan, konsten att göra råg af hafra, samt en tre eller fyra dylika —, så måste det der uttrycket, att opinionen t Norge om skadligheten af det suspensiva veto skall stadga sig, hafva någon betydelse, och denna betydelse kan icke vara någon annan, än att en opinion nu redan skall fianas någonstädes i Norge, ehuru den ännu ej hunnit stadga sig. Men om en opinion finnes, så måste den äfven någonstädes hafva blifvit uttryckt, ty annars existerar ju icke något bevis på att den finnes. Som Minerva dessutom angifver sig sjelf såsom en förtviflad historicus eller rättare historica, så bör det icke heller för heane vara så förfaseligt svårt att uppgifva något exempel på en dylik opinionsyttring från Norge. Vi fordra visst ingen sådan med 80,000 aktningsvärda underskrifter, såsom nyssbemälde Argus ville hafva, innan man kunde taga ihop med en representationsreform i Sverige; vi äska icke ens något utlåtande i den riktningen från en eller annan större eller mindre korporation; vi nöje oss beskedligt med en citation af någon enskild namngifven persons yttrande i tryckt skrift, tidning eller Storthingsförhandlingar, emedan ett sådant namn vore ganska intressant att lära känna. Det bör härvid måhända, på det vi ej må citeras för okunnighet, nämnas, att vi ganska väl känna en enda sådan enskild opinionsyttring, och den så god som två, hvilten Minerva kan framdraga, nemligen Hans Maj:t Konung Carl XIV Johans uti dess vid hvarje Storthing förnyade propositioner om införandet af det absoluta veto; men Minerva torde sjelf benäget medgifva, att detta icke egentligen kan citeras såsom någon opinion inom Norge, dels derföre, att Hans Maj:t Konungen, om vi ej minnas orätt, varit i Sverge då han afsifvit sina berörde propositioner, dels också derföre, att han kan hafva sina alldeles serskilda skäl att i omförmälde afseende vara af enahanda tanka med Minervaredaktören. Deremot, om det tillåtes att komma ett så kolossalt minne, som sjelfva Minervas, till bje!p, tage vi oss friheten erinra, att nämnda proposition blifvit vid alla Storthingen, der beslut derom skolat fattas, än på motiverade sköl, än utan att ens någon öfverläggning eller remiss deraf ansetts behöfva ega rum, enhälligt afslagen. Lägger man härtill, att under loppet af 29 år troligen icke en enda norsk tidningsartikel kan uppletas, som haft till föremål att visa den der skadligheten af det suspensiva veton, så vill det åtminstone nästan förefalla oss att någon opinion, om berörde skadUghet, verkliven icke finnes i Norge, der man annars icke är rädd för att uttrycka sina meningar, och att således den tid, då en sådan opinion stadgar sigp, verkligen är fullt ut så aflävsen som man trorn, ja, att den ännu mindre någonsin kommer hädanefter, än hittills. Vi hafva dröjt något vid denna omständighet, emedan den i vår tanka är af en stor och utomordentlig vigt i egenskap af bevisning, just i frågan om det suspensiva veto. Hvem är det väl, om icke de historiska, som ständigt för på tungan, att man icke skall lyssna till blotta theorier, utan akta på erfarenbetens och his toriens anvisningar? Här hafve vi nu en sak, om hvilken ett helt folk, under loppet af ett tredjedels århundrade, varit till den grad ense, utan åtskilnad af olika vilkor, samhällsställning, partiintressen och splittrade meningar i andra ämnen, att icke en röst höjt sig i motsatt riktning. Om detta icke är bevisande, hvad skall väl då någonsin blifva det? och månne icke Minerva sjelf skall inse alt, vid ett sådant förhållande, hennes framkastade förmodan skall förekomma så-! som en smula jollrande?