Aftonbladet – 14 augusti 1843, sida 2

SVENSKA MINERVA SPÅR ONDT ÖFVER DET SUSPENSIVA VETO I NORGE. Det är ett öde, som ganska ofta träffar politiska brochyrer i vårt land, så vidt de hufvudsakligen angå statsinrättningarne mer än personerna, alt icke erhålla någon serdeles talrik publik — huruvida förhållandet härmed plägar vara detsamma i andra länder, känne viicke. Imedlertid hafva sådana brochyrer, om de äro skrifna med någon talang, nästan alltid det goda med sig, att återväcka den emellanåt domnande politiska diskussionen i tidningarne och lemna en stödjepunkt derför, till hvilken man lättare kan flera gånger återkomma, än till en tidningsartikel, hvilken mera läses för dagen och glömmes. Herr grefve C. H. Anckarsvärds brochyr: O m ett och annat i anledning af några dagens frågor,, lärer väl såsom vi hört, i det förra hänseendet utgöra ett af undantagen, emedan den skall funnit talrika afnämare; men i alla fall räkna vi den omständigheten, nemligen att åtskilliga al!minna frågor derigenom återväckts med ny liflighet, utgöra kanske den förnämsta nyttan deraf. Ibland dem, hos hvilka man står i förbindelse i detta afseende, är isynnerhet Svenska Minervas redaktör, som i sin vanliga och välbekanta ton företagit sig att kommentera grefve Anckarsvärds skrift uti en serie al små artiklar under den blygsamma titeln: Grefve Anckarsvärd på styfva linan. Vi hafva redan förut haft det nöjet att förskaffa våra läsare kännedom om en af dessa Minervaartiklar, uti A ftonbladet för den 3ö och 9 dennes. Men uti Minerva för sistlidne Thorsdag den 40 förekommer ett litet nytt opus såsom fortsättning g, ändå ett strå hvassare, som man säger, än det föregående, och det vore i sanning stor skada, om det skulle undgå hela den delen af publiken som icke läser Minerva. Det innehåller på fem af de små spalterna. tillsammans 480 rader, en hel ultra konservatif trosbekännelse, såsom det angifves ifrån historisk synpunkt, men hvilken i sjelfva verket har samma olycka, som så ofta träffar den äkta s. k. historiska skolan, stt nemligen emellanåt rätt omildt slå historien vid örat. En liten kursi Minervas artixel, beledsagad af några oförgripliga anmärkningar, torde derföre icke vara opåkallad, I synnerhet af det skälet, att de, som gerna tro på e läror, som pred kas ifrån det hållet, vanligen icke göra sig den mödan att undersöka derasinre halt och sanning, utan hellre blindt upprepa ce oriktiga uppgifterna, för att deruti finna ett stöd för sina satser. Denna fallenhet att förbise sanna förhållandet. finner man, bland annat, mycket gängse inom vissa kotterier, när frågan är att jemföra Sverges och Norges statsförfattningar med hvarandra, och att yltra sig öfver möjligheten för oss, alt genom reformer i grundlagsenlig ordning närma oss till det norska statsskicket, hvilket, af lätt begripliga orsaker, sticker illa i ögonen på alla dem, som älska och nitälska för bibebållandet af aristokratiska missbruk samt hata och frukta reformer till verklig konstitutionalitet samt verkligt inflytande af folket och dess representanter. Just detta thema har nu äfven Minerva företagit sig att spela upp med egna variationer uti den ifrågavarande artikeln, allt för ast, såsom vi en gång nyligen anmärkte, redan vid hennes föregående artikel. styrka, stödja och stadfästa, samt trösta och hugsvala de sina, i fall de skulle blifva oroliga. Bland de omständigheter i den norska författningen, på hvilka grefve A. öppet fästat uppmärksamheten såsom en fördel, är det så kallade suspensiva veto, eller, med andra ord, den punkt: grundlagen, som föreskrifver, att Konungen eger afslå två storthingsbeslut efter hvarandra öfver samma sak, men tillägger, att om ett tredje storthing vidblifver samma beslut oförändradt, så varder det lag, utan att Konungens bifall vidare behöfver inhemtas. Nu är det icke vår mening att ingå i någon vidlyftig afhandling om nyttan af det suspensiva veto i allmänhet; ty för hvar och en, som kan betrakta en fråga utan förutfattade, blinda fördomar eller biafsigter, är det väl klart och påtagligt, att ett starkare och enhälligare uttryck af ett folks, en nations vilja, behof eller önskningar ej kan finnas till, än när detta folks representanter tre gånger efter hvarandra, med trenne års mellantid hvarje gång, under hvilka regeringen genom sina embetsmän bar allt möjligt tillfälle och en stor mängd utvägar att göra sina åsigter gällande i fall de innebära den minsta inre sanning, ändock vidblifver samma tanka utan förändring; och det finnes ingen tänkbar anledning i verlden, på grund hvaraf en Regering, under sådana förhållanden, bör kunna inför moralens eller förnuftets ögon anses berättigad att vidare motstå en sålunda yttrad vilja. Icke heller har någen af motståndarne till det suspensiva veto någonsin förmått framläsga ett sådant skäl. Men som saedt