Aftonbladet – 9 augusti 1843, sida 3

I ( I BLANDADE AVINDN: I —lE— — NYTT BIDRAG TILL NAPOLEONS-LITTERATUREN ,Colburns New Monthly Magazine innehåller en upp sats: Minnen af kejsar Napoleon, af Mistress Abell Detta fruntimmer, som före sitt giftermål hette Elize Balcombe, var, såsom barn, en Napoleons älskling då han, såsom fånge, en tid bodde i hennes fader: hus, på St. Helena, till dess Longwood var inredt fö honom. Afven sedermera besökte hon kejsaren flitig och var, såsom Walter Scott också berättar, otröstlig vid hans död. Mrs Abell beskrifver den första an blicken af mannen på följande sätt: Han såg döds blek ut, och hans drag, ehuru kalla, orörliga och nå got stränga, förekommo mig mycket vackra. Har satte sig på en stol i vår cottage, och sedan har mönstrat vårt lilla rum, sade ban mamma en kom. plimang för det vackra läge, vårt lilia hus hade. Så snart han började tala, förjagade hans förtrollande leende och vänliga väscende hvarje spår af den fruk tan, hvarmed jag dittills betraktat honom. Undei det han talade med mamma, hade jag tilifälle at noga beskåda hans ansigte, och jag gjorde det med det lifgaste deltagande. Jag har aldrig sett en menniska med ett så betydelsefullt, aktningsbjudandt ansigte. Porträtterna af honom gifva väl en god allmän föreställning om hans drag, men hans leende och uttrycket i hans öga läto icke öfverföra sig pi duken, och just deri låg Napoleonshufvudets störste retelse. Hans hår var mörkbrunt och så fint ock silkeslent, som ett barns. Hans tänder voro jemna men temligen svarta, hvilket, som jag sedermera fann härrörde af hans bruk att tugga socker, hvaraf han alltid hade ett förråd i vestfickan. Mrs Abell berättar, huru kejsaren meddelade henne undervisning i geografien, men uppehåller sig med serdeles förkärlek vid de nästan dagliga lekarna mellan henne och segraren i hundrade slagtningara, hvilka stundom voro af temligen handgriplig art, puffar, knuffningar, o. d. Kort efter hans ankomst — berättar hon — besökte oss en liten flicka, Miss Leggs, dotter af en vän. Det stackars barnet hade hört så förskräckliga berättelser om Bony, att hon, då jag sade, att han kom upp till oss, darrande hängde sig fast vid mig. Glömmande min egen förra fruktan, var jag mnog elak att springa ut och att säga Napoleon, huru mycket barnet fruktade honom. Jag bad honom komma in i huset. Han gick fram mot barnet, strök sitt hår rakt upp med handen, skakade på hufvudet, gjorde ohyggliga grimaser och utstötte ett vildt tjut. Den stackars flickan skrek så häftigt, att mamma blef rädd, att hon skulle få konvulsioner, och förde henne ur rummet. Napoleon skrattade bhjertligt deråt, att han skulle vara en sådan buse, och ville knappt tro mig, då jag sade, att jag varit lika rädd för honom. Då jag gjorde denna bekännelse, försökte han att skrämma mig genom samma åtbörder, som verkat på den illa Miss Leggs; men för mig syntes han mera löjlig, in ryslig, och jag utskrattade honom. Nu försökte han, såsom den yttersta utvägen, med ett tjut; men detta lyckades lika litet. Tjutet, sade han, var kossackiskt; ätminstone lät det barbariskt nog.. På ett annat ställe berättar hon: Han inbjöd mig och min syster att äta med honom, och skämtade öfver Engelsmännens förkärlek för rosbif, (roastbeef) och plumpudding. Jag svarade, att Fransmännen lefde af grolor, sprang in i huset och hemtade en karrikatyr, varpå man såg cn läng, mager Fransman, på hvilens utsträckta tunga en groda satt; derunder stod: SR a a re DE AA rt nn enn TR a