Aftonbladet – 9 augusti 1843, sida 2

nåne af favoriter omgaf honom, men närmast tod en hofjägmästare, för att meddela deu pplyslingar, som kunde komma i fråga att här äskas. Det dröjde ej länge, förrän ett rådjur med stora worn kom springande fram ur en af de nästgränande boklundarne och ställde sin gång direkte ill den mäktige, liksom för att der begära rättvisa och skydd. Ett skott sträckte djuret bloligt till jorden, der det med en nästan förebrånde blick betraktade sin beskyddare och dog. Men konungen log åt sin lycka, och följaktligen fven hofmännen. Så fortsattes nu hela återstolen af dagen, tills att solen sjönk, hvarefter det örnäma sällskapet återfor till Köpenhamn, att ler drömma om dagens strid och resultater. Till mitt anspråkslösa hviloläger trädde äfven fram en dröm och strök med sitt mjuka finger öfver min panna, under det den upprullade för min själ en af dessa vyer, som aldrig kunna få sin motsvarighet i verkligheten. Den nyss beskrifna jagten stod åter lefvande fram för mina inre blickar, men solen var nedergången och månen satt mellan tvenne blodiga skyar och blickade sorgligt ned öfver jorden. Ensam uti den villande skogen förföljde konungen en hvit dofhjort med horn af gull, utväxta till en krona och med klöf af svartglänsande agath. Förgäfves bemödade sig den mäktige att hinna djuret; det flög undan som en vind, som en blixt. Trött a ansträngningar satte siZ Monarken slutligen på en sten, men då stannade äfven dofbjorten, såg på sin förföljare ock sade bedjande: Kung Christian den åttonde, jag äf,den lidande menskligheten, vill du längre förfölja mig? Men monarken fatlade sin bössa och lad all på rofvet, då i det