Aftonbladet – 7 augusti 1843, sida 3

nade jag ock den tillkomne patrullen, att arrester ) l åtminstone en af dem; hvilken sedermera befanns var Hr löjtnant Tegner, men hvilken, i farans stund ir spirerad af erforderlig både fintlighet och mod, föl stod att ransonera sigssjelf utur den vid det så lyck ligen anbragta fältropet fähundar så sympatelisi förbluffade stadyvaktens våld. — — — Imedlertid torde ett, om än aldrig s flyktigt genomögnande af Kongl. plakatet den 4 M3 1664, Kongl. förordningen den 42 December 1734 Kongl. Öfverståthållareembetets kungörelser den 4 IJuli 4792 och 4 Februari 4804, Kongl. förordninge: den 46 November 41744 och Kongl. krigsartiklarne 9 kap. 44 S, med flere stadganden, kunna, mer äl tillräckligt, öfvertyga kontraparterne om sitt grofvi misstag bärutinnan, och om de nödvändigt vilja hemt: en: sådan öfvertygelse från utländsk lag, så kunna d af Blackstones kommentarier öfver engelska brottmåls lagarne blifva förvissade derom, att äfven inom det för personlighetens helgd så beprisade England, är, händelse något öfvervåld sker på källare eller andr allmänna platser, hvar och en dervid närvarande be. rättigad, att fasttaga och från hvarandra skilja de stridande, samt om han dervid råkar att såra eller till och med döda någondera, är han frikallad från ansvar derför. Å Men icke nog med, att pådikta oss förbrytelser, som alldeles icke existerat, hafva kontraparterne — — — framställt de mest förvånande osanningar, vanjställt det verkliga förhållandet och tillegnat sig, såsom iförtjenst, hvad icke är deras, men väl, å vår sida, inträffat och blifvit tillgjordt för ordningens äterstälan de; uti hvilken oförsynthet de äfven gått ända derban, att icke allenast skryla af sine våldsgerningar, under förklarande, att efter deras öfvertygelse, livarje redlig man skulle hafva handlat, såsom de gjort, utan ock öppet påstå, att det föröfvade hemfridsbrottet skulle för dem hafva varit skymfligt att underlåta. Detta sätt att framställa källarebragder, såsom något storartadt och ädelt, stödja de på en annan, i sanning icke mindre förvånande trosbekännelse, nämligen den, att vhämnd varit sanna motivet för deras handlingar, och att sjelfhämnd skulle vara icke allenast ursäktlig och tillåten, utan till och med, i den nu åtalade händelsen, prisvärd och berömlig. — — — Det är för ingen bildad person och knappast för någon med omdömesförmåga okändt, att just från nödvändigheten att förekomma och undertrycka sjelfhämden, har all sambhällsinrättning härflutit, och att sålunda ingen person är för samhällets bestånd mera vådlig, än just den, hvilken, i likhet med kontraparterne, tror sig berättigad att sjelf taga hämd för förmenta eller till och med verkliga oförrätter. — — Härefter utvecklas vidare vådan af denna sjelfhämd, äfvensom att den icke för tillfället var af behofvet päkallad, och att Hrr löjtnanterne vida lagenligare, samt med mera både heder och gillande af allmänna omdömet, kunnat verkställa sin kamrats räddning, derest de dertill begärt handräckning, antingen af vederbörande polismyndighet eller ock af militärvakterne, på hvilka båda auktoriteter tillräcklig tillgång fanns i grannskapet, i stället för att, såsom nu skedde, under buller och oljud midt i natten, intränga uti fredliga medborgares boningar, der med yxa sönderhugga kammardörren och med käppar och knytnäfvar sönderslå bord och annat husgeråd, samt med hägg och slag öfverfalla personer, hvilka icke i ringaste grad ofredade eller ens yttrade ett ord till dem. Men icke ens nöjde med sjelfhrämd, hafva herrar kontraparter utsträckt sin supponerade rätt även till att: hämnas de förfördelanden som andra personer förmenas bafva lidit, och sålunda har t. ex. Hr löjtnanten Teger ansett sig berättigad att slå ihjel mig, Jacobsson, cke för det jag skulle hafva gjort honom det ringaste ör när, ty sådant har icke en gång blifvit föregifyet, utan derföre, att jag förmenades hafva förfördelat en annan person, eller Hr löjtnant Wabhlfelt, derigenom att jag efterfrågat hans namn. Jag nyttjar härvid ned flit uttrycket slå thjeln, ty då Hr löjtnanten åt nitt hufvud riktade trenne så hårda slag, att det ena örlamade min arm, det andra söndersplittrade skifan på det framför mig stående spelbordet, och det redje sönderklöf min öfverläpp samt förorsakade det behagliga lyte jag till souvenir af Hr löjtnanten komner att för alltid få behålla, så är det visserligen icke Ir löjtnantens förtjenst att icke något af dessa hugg lef ett verkligt dråpslag. Imedlertid kan hyar och n, af denna herrarnes trosbekännelse sluta, hurudan onstitutionell frihet Svenske medborgare skulle hafva tt förvänta, i händelse sådane sambhällsbegrepp, som ontraparterne nu ådagalagt sig ega, skulle vinna ett Illmännare insteg hos fäderneslandets försvarare. — Men att upptaga och vederlägga allt det sannings ridande, förnuftsstridiga och immoraliska uti den å ontraparternes sida inlemnade skriften, skulle förnleda en ända till det oändliga gränsande vidlyftiget. Det vore ock i sjelfva verket öfverflödigt, ty ruru skriften är beräknad på att förvilla och missda, äro försöken likväl tillskurne i för grof stil för tt kunna lyckas deruti — åtminstone behöfva vi icke efara någonting derät, hvarken hos Kongl. Slottsitten, som af sjelfva ransakningen eger om sanna rhållandet erforderlig kännedom, ej heller hos den nsade publiken, hvilken eger tillfälle att af de tryckta otokollerne inhemta samma kännedom., — — —IF Undertecknadt: Stockholm den 28 Juni 1843. C. G. Frösslund. Edv. W. Grundström. . W. S. Jacobsson. C. D. Engström.n 26 Z -—-— I EE ST OR FP Tv ev ,5