Aftonbladet – 3 augusti 1843, sida 2

Det är en egen omständighet, att ingen korporation i allmänhet är så illa anskrifven, med -ådan bitterhet och ifver förtalad, som studenterna. TI bufvudstaden, midt ibland laster af alla slag och dårskaper, ot hvilka studenterna äro ett intet, hyser man en veiktiz horreur för detta unga släögte, och ilandsorterna är man färdig att insätta deras namn i sina Utantor. Redan det, att man sysselsätter sig så mycket med deras Thun und Treiben,, är dock, till ena början, ett ganska godt och smickrande tecken. Och utt deras opinion i allmänhet är så litet fördelaktig, eger sin fullkomliga och giltiga förklaringsgr Tv iet, som i detta lif är så out:ägligt rörande och äs : den tysta fliten, de många försakelserna, tänkesättets och umgängets sedliga skönhet, — de göra alla intet väsen utaf sig: det är först i en framtid, som dessa bildningens frön skola bära sina frukter, och cn sedliga styrka, som bildat och utvecklat sig under det stilla studiet af vetandets och konstens store , skall göra sin obestridliga öfverlägsenhet gä Har du studerat växternas stilla lif — är ytradt på ett annat ställe af denna bok — och i deras tysta arbete, innan deras knoppar öppna s örring och doft? Har du betraktat molnens tyst 3mp, innan stormen bryter lös, som rensar hiv t, innan blixten springer ut, som upplyser 2, — Det är dessa studentlifvets heliga sträfva och segrar, som tills vidare stannar inom det va asta hjertat och i fakulteternas minnesgoda I r. Om dem talar man så föga, och deras ec in bana, tyst, utan skryt och buller. Men a ndJa är det med de sjelfsväldiga nöjen, de utsvä ;ch olater, som, till följe af alla menskliga (ti vidlåda äfven studentlifvet. Just ge hetsigheten af studenternas ålder, m der de finnas, blifva af temligen kol träda i den bjertaste belysning, och : nen. Undkommen familjens och sko! måste studenten finna den frihet, so med hela sin tjusning fyller hans un; för retande och ny, för att ej i börj sbruka den. Och derifrån dessa pojkstreck och laster, som, alltid tadelvärda. dock äro af för mycket rent, mensklig art, för att rättvisa en absolut fördömelse. Men Gud bevare oss för de studenterna! heter i alla fall, och stundom från håll, der denna endast kar förklaras af den uslaste skrymtan. ar blifvit för helig, för att mera vilja minnas sir men det finnes andra, som friskt mi staten, kyrkan och läroverket hafva c; hvilkas ynglingaålder äfven stått i de u sernas sold; men det syndiga elemente 4 sig i tid, och efter morgonens qvalm bief d tet en klar, en herrlig dag. Häruppå, liksom på motsatsen, finnas tillräckliga bevis. !tomlighet, ? styrkan och vara alltOch det är lika anmärkningsvärdt, att fastän korporationen är så illa bedömd, så, äro dock fndividerna, hvar för sig, för det mesta, vä! ida, värderade, firade, ja — efterlängtade. detta med rätta. Kommer händelsevis ett sälls udenter till en stad eller herregård, med sång o unman, så ögtid. De ga trefnad en välvilja, al en uppt blir besvärande förklaringsemiska unaligt intaande betyblir det en allmän uppståndelse, en ri äro ju liksom svalorna, hvilka anses t och glädje, ehvar de gästa! de möts som nästan aldrig vill släppa sina märksamhet, som genom sin öfverd: och olidlig. Äfven detta har sin 4 grund. Det ligger nämligen hos den gersvennen något eget, något ocn gande: framtidskänslan, aningen om stur denhet, i förening med en redan svällande lifskraft, och en storsinnad mandom, full af märg och senor, ål hvilken oftast Helsans och lifvets gratier förläna sin tjusning. Ett friskt mod; en själ, n för allt heligt och sjönt; diktens blommor, li: kring starka, praktiska springfjedrar! En leku älsklig och m flöte chams egentligen nh stark, att komma ser: men huru k den fordna naiv som ett barns; en sprittande lus: pagne i blodet . . . Denna student! onämnbara förtrollning är så inner! den aldrig kan fullt utplånas. Me: Idan utmärkelser, rikedomar och bet: Iheldst man må förvandlas, så ligger ypglingafröjden qvar i gyllene solljus på den djupa hjertegrunden, och dess återsken breder -iz ännu öfver lvissnade anletsdrag, öfver grånade lockar — Eller ihur fattig och utarmad du må bli!v f tjuset och den färgen behåller du alltid. De med för mycken styrka, för att näg Det är med denna akademiska mi iden ädlaste och raskaste af all må något kan skrapas utaf och ändå sitter teckningen qvar i muren. I— Eller huru förhärdad, hopfrusen och kall du än har blifvit, så bibehåller du dock. omedvetet, något I qvar utaf din ungdoms intryck, du bär ofrivilligt dess färger och kan aldrig bli helt och hällt förrädare mot dess sympatier; I:ksom isen, när den fryser tillhopa, ändock alltid antar färgen af de partiklar, med hvilka dess lefvande vatten var blardadt. i o anlagda unna blekna. fröjd som med I Och hvilka äro dessa minnen? Ett kamratlif, så Itrofast och öppenhjertigt, att det snact nog ersätter både fader och moder. Liksom de förste Christne, har man allting gemensamt. Intet äfventyr är för stort, ingen fara för ögonskenlig, när det gäller att bjelpa Teller: rädda en kamrat — betrycket må gälla hans kassa eller hans lif: procentarens kaila hjerta celler Iportar af hårdåste ek — allt måste ge vika. Så växa sympatier, som vara lifvet igenom. Och denna vänskap är för innerlig, för att den ene skulle behöfva ständigt bänga den andra i armen; tvertom tyckas de nästan gå hvar sin väg, men deras själar hafva en gång förstått hvarandra, och de likna tvenne ur — för att begagna den svenska skaldens ord — hvilka på samma gång slå de störa timmarnas slag. Vidare: KREDITER RR OD SAC SAMMET SBI IAN SI NEO KE te Kloss, hade lemnat en målning af herget Etna, sedt från Messina i soluppgången, hvilken i kolorit öfver