Aftonbladet – 3 augusti 1843, sida 2

Upsala, Mora stenar, Linnes Hammarby, Salsta, Österby, Dannemora, Läby Vad, m. m., ej att förglömma Eklundshof, de nordiska initiationernas Elensis, målet för så mången bacchantisk procession från Upsvearnas Athån. Under den betydelsefulla rubriken Upsala möte 1843 har författaren äfven: funnit plats för en öfversigt af den skandinaviska studentkongressen i Upsala sistlidne Pingst, och han: redovisar deri för en mängd hittills obeskrifna omständigheter, som ingen kunde kännavoch skildra bättre än den, som sjetf var af Upsalakorpsen utsänd till. de besökandes emottagande vid hitkomsten. Genom dylika episoder har författaren lyckats att åt ett arbete, som annars skulle blifvit ett torrt lokalregister, skänka lif och åskådligbet. Det har ett visst tycke af Ödmans hågkomster från skolan och hemmet, som måhända skall göra detsamma lika intressant för de många, hvilka i sin ungdom haft sjelfva här en skola och ett hem, under studentlifvets blandade uppträden afansträngdflit, smickrande framtidslöften. och ungdomligt öfvermod. Såsom prof på förf:s talang, att både på vers och prosa återge sina urbilder, kunde ingenting tjenligare väljas än några små utdrag af hans beskrifning öfver nyssnämnda studentlif i alla dess skiftningar. För de allvarsamma sidorna deraf måste vi dock hänvisa till förra delen. Vi inskränka oss att anföra här en af de gladare: ett besök på Eklundshof och författarens deraf föranledda karakteristik öfver studenterna utanför studerkammaren och lärosalarna. Eklundshof. Der går en genius ibland jordens söner, Och blommor spira i hans tysta spår, Hans lockar rosmarin och myrten kröner, Och evig ungdom i hans hjerta slår. Han stannar gerna der han trohet röner, Han stannar glad, om blott han stanna får, Hörs orgiers skrål, hörs snyftande bekymmer Då lyfter han sin vinge strax och rymmer. Jag känner flägten här utaf hans vingar, Hans ögas varma strålar känner jag. Der drufvan doftar och der sången klingar, Der bjertat slår i vårligt friska slag, Der står ock han. En helsning han oss bringar Från dig, o Bacchos! dina tärnors lag. Han är ditt sändebud, din härold vorden, Och ungdomsglädje är hans namn på jorden. Det är med det glada Eklundshof som med, den glada konsten, att många vägar föra oss fram till målet. Jag vägar icke gifva företrädet åt någon viss af dessa vägar: de äro alla lika angenäma ... Vi äro ändtligen framme. På en liten inhägnad plan, omgifyven af almar och lönnar, ligger det täcka värdshuset. Från trappan ser du det södra tornet af Upsala slott, som öfver den mellanliggande skogen lyfter sin svarta kupol, — samma torn, som är inredt till fängelserum. Det är, i sanning, ett skakande intryck, att, fri och lycklig, befinna sig ansigte mot ansigte med den i bojor suckande missgerningen öch sorgen. På husets södra sida är en balkong. som hvilar på hvita pelare. Rundt omkring ligga små, trefliga löfsalar, med bord och bänkar, en af vackra amerikanska ärtträd, en annan af unga lönnar och en tredje af körsbärsträd. I granskapet ligga kägelbanor och små barracker, af hvilka en i synnerhet är märklig, såsom byggd omkring en åldrig lönn, hvars tredelade stam sticker ut genom taket och deröfver utgrenar sin skyddande krona. På den stora, rektangelformiga terrassen kring hofvet hålla Uplands dragoner och regemente sina vapenlekar. Det var med aseende på dem, som den lilla restaurationen: på 4700:talet blef anlagd. Byggnaden, som tillhör Uplands regemente, hade förut stålt nere vid Sandviken, och blef derifiån ef soldater buren till det ställe, der den i dag står. Dess förste värd hette Eklund, en f. d. hof-lakej från Stockholm, och af honom fick stället sedan sitt välljudande uch stolta namn. Ty någon annan eklund finnes icke att omtala. Rundt kring slätten stå höga granar, uppställda stam vid stam, liksom åskådare vid ett kämpaspel. och framför dem stär en ung skog, i sin ljusare drägt, liksom barn, hvilka trängt sig fram, för att få se bättre. Uppe på slätten har man en stor utsigt af det i vester liggande orangeriet, med: des: kolossala väggfönster, af det vackra och imponerande slottet, Lugnets, trädgård, och bördiga äkeroch ängsfält. Mellan den glesa skogen, mot nordost, framskymtar på afstånd den djupt inunder liggande Kung:ängen, och skiner solen deröfver, så har du, der du står i det mörka skogsbrynet, en glad och liflig anblick. Helt nära till Eklundshof, öster om sandåsen, ligga, betydelsefullt och varnande, — lasarettet och dårhuset. En serdeles vacker skogsväg, som från slätten leder till Skogvaktartorpet,, Sandviken och la: sarettet, förtjenar att följas. Sedan jag så afslutat de geografiska konturerna a min tafla, återstå figurerna. Att riktigt träffa dessa: sannskyldiga fysiognomi, är lika svårt, som för må laren att kunna återgifva de oroliga böljorna, elle de flygtiga eldslågorna, eller en stormig himmel. Ty af alla dessa föremål har studenternas lif tycke, mer af det cna eller mindre af det andra, i intressanta, oräkneliga nyanser. Men då jag är tvungen att i bast och med korthet behandla det rikaste bland ämnen, är jag tillika lycklig att just dermed kunna ur:säkta luckorna eller bristerna i min teckning. förelser mellan några af Europas nu-lefvande, utmärk