Aftonbladet – 1 augusti 1843, sida 2

ER AA Hans onkel, som vakade öfver honom med en faderlig omsorg, höll honom uppe, i det ögonblick han var färdig att falla. — Min Gud! är han farligt sårad? Frågade Estelle med en upprörd röst. ? oo Min fru, sade Servian till henne, ni bör vara nöjd; det är blod på näsduken. Vid denna stränga, men riktiga förebråelse, rönte Estelle en blygsel, som hennes stolthet ända dittills aldrig erfarit. I stället att svara, rodnade hon och stog ned ögonen; hon upplyfte slutligen hufvudet med en ångerfull min, men Servian, hvars blick hon sökte, hade redan tagit Felix på sina armar, och belastad med denna börda, som han bar lika lätt som om eleven i Saint Cyr ännu hade vaiit ett barn, gick han med stora steg åt den sidan der boningshuset låg— Hvad säger ni om den der munsjören? satt tragiskt sätt hopJag tror, att han tillåter sig att gifva er en lexa i moralen. Han skall akta sig, att jag ej gifver honom en i belefvenhet. Fru Caussade såg honom 1 ansigtet. — Låt den der munsjören vara i fred, sade hon med ett sardoniskt småleende; han är ej värdig er vrede, gör mig då heldre en tjenst. ? — Tala, min fru, svarade han med ifver. — Gå och sök upp min silkessnodd, som blef glömd. Innan hon bade slutat sin mening, hade Tonayrion hoppat ner i varggropen. Under det att han upplyfte vargens hufvud för att taga 1oss snodden, som hade: gjort en tjenst så olika dess afundsvärda bestämmelse, böjde sig Estelle ner till honom. . . — Skall jag tillstå för er den elaka tanke, som i detta ögonblick öfverföll mig? sade hon till bonom allvarsamt. Raoul upplyfte hufvudet. ; — Tillstå den, min fru, svarade har skrattande; de elaka tankarne äro vanligen angenäma. rynkade ögonbrynen.