Aftonbladet – 31 juli 1843, sida 3

uppstå på detta vis, nemligen genom instörtande af den yttre jordskorpan, så följer deraf åter, att vi i dessa fjärdar, dalar och bugter blott se en trogen bild af dessa gångar, såsom desamma fordom lågo förgrenade i jordens sköte, innan de uppbröto ytan. Antaga vi dernäst, att vulkanhärden sjelf legat jemnhögt med dessa gångar, så måste dess djup under hafsytan varit lika med den höjd, som den insjunkna massan en gång intagit öfver densamma, d. v. .s. lika med den höjd, som stupningarna visa, hvilka å begge sidor begränsa fjärden. Derigenom komma vi åter till det resultatet, att härdarne till de flesta vulkaner i detta land (ja, kanske till de flesta under hela denna polböjd) icke kunna antagas hafva legat mycket öfyer 2009 fot under hbafsytan, då djupet för en dylik vid eqvatorn måst stå i förhållande till den större massa, som af jordens rullning der samlats, och alltså vara betydligt större. Några vilja påstå, att vulkanhärden måste sökas ganska djupt i jordens inre — en mening, som grundar sig på den erfarenheten,, att utbrotten ofta yttra sig liktidigt på långt åtskilda punkter. Men jag förmodar, att detta äfven låter förklara sig genom den större eller mindre expansiva utveckling af vulkaniska ångor, som, allt efter ett mer eller inindre allmänt fuktighetstillstånd, mäste försiggå i jordens inre, och derföre. äfven visa sina verkningar liktidigt och allmänt på skiljda trakter af ytan. Om vi, enligt det här ofvan anförda, ville antaga, att en vulkan visar sig verksam blott i det förhållande, som jordens inre är genom hafvets täckelse afstängdt från beröring med den yttre atmosfären, så se vi häri (såsom det redan blifvit ådagalagdt specielt för den amerikanska bergskedjan) en naturlig orsak, hvarföre vi, med få och vilkorliga undantag, alltid anträffa eldsprutande berg endast i hafvets granskap eller i berg, som omkransa de största af jordens bäcken. Och då vi således betrakta tillvaron af dessa eldgap såsom öfverhufvud betingade af hafvet och, i konseqvens härmed, tillämpa det anförda på detstora antal utbrunna (man räknar 49200), hvilka sedan årtusenden ligga slocknade högt upp i länderna och långt från hafvets nuvarande stränder, så möter oss den intressantaste åsigt om vår planets förhållanden under hans första utvecklings-period. Dessa skyhöga, isbekläuda bergspetsar tala då till oss från en okänd forntid såsom kraftigå intyg derom, att vår jord fordom var öfversvämmad af hafvet eller, såsom Skriften i första Mosebok uttrycker sig: att mörker hvilade öfver djupet: ty en nödvändig följd var det, att tillika med vattnen äfven ett mörkt molntäckelse måste hafva omhöljt jorden. Genom hafvet afstängd från beröring med den omgifvande atmosferen, måste nemligen, enligt hvad vi sågo, det inspärrade jäsningsämnet hafva våldsamt rört sig i jordens innandömen. Men alltsom de expansiva krafterna tilltogo i styrka och omfång, höjdes den yttre jordskorpan; ur hafvet uppdöko bergen efter de förgreningar, i hvilka den underjordiska utvecklingen försiggick, och i glödande strömmar gjorde sig de arbetande ämnena fria, der de i högre eller lägre kägelformer uppskjutna bergmassorna blefvo genombrutna. Genom gasernas utströmmande i atmosferen måste denna likväl uppfyllas af elektricitet: och nu glänste blixten, orkaner uppstego, de mörka molnbäddarne sönderdelades, ljuset genombröt och solen helsade för första gången denna sin drabant, kastande sina strålar i de ångande massorna, på hvilka ifrån den stunden verka ljusets, värmets och luftens förenade krafter. Numera utgår lifvet ur den blif: vande slammassan, lika mångfaldigt i sina arter, som ämnena under de olika himmelsstrecken, och underbart, från Himalayas eterhöga berg (de högsta på jorden och förmodligen de första, som uppdöko ur hafvet) se vi menniskan, den förnämsta varelsen på planeten, nedstiga och utbreda sig. Här under den nordliga Hindostans rena himmel, der Hindus heliga vatten flyta och näturen utgjuter sitt öfverflöd, och der hon samlar sin kraftrikedom till den omyndigas uppfostran, der de nu lefvande slägterna beundra storheten och skönheten hos dessa oförgängliga jätteverk, hvilka, enligt de äldsta historieskrifvarnes berättelser, redan 3000 år före Christus, kallades forntidens minnesstoder — här förlora sig i ett gåtlikt dunkel traditionerna om menniskornas första ursprung. Dock arbetades ännu alltid i de underjordiska verkstäderna på utbildningen af jordens yttre gestalt. Efter den inre materiens förbränning måste håligheter öfverallt uppkomma och, genom skakningarna, motsvarande insänknihgar på ytan. Härigenom öppnades stora svalg för hafsvatten, och kanske tillika för de underjordiska saltlagren. Så uppstodo dalar och fjärdar med mer eller mindre sönderslitna kuster. Alltsom den yttre jordskorpan öppnades, förstördes också de inre gångarne och så :småningom utslocknade vulkanerna, hvarvid här och der spåret äfven försvunnit efter fortgången af menniskokulturens successiva framsteg från trakt till trakt. Sydhåtvets många ögrupPer framstå såsom rudera efter ett försvunnet helt, hvilket än i dag utgör dess grundval, ur hvilken alltjemt hundratals förstöringskrafter utströmma. Betrakte man blott sagan om undergångna länder, om syndafloden och de gamla stoder, som vittna om en .idigare kultur! Så länge vär planet ännu öfversköljdes af hafvets ägor, så länge måste äfven en stadigvarande östanind hafva herskat med motsvarande hafsströmmar, följd af jordens roterande rörelse. Men småningom ch i mån som solvärmet tillika verkade på det ur ljupet uppstigande landet, måste äfven atmosferens emnvigt störas och följaktligen passadvindarne i aftaande förhållande minskas mot polerna. Men just .enom dessa förändrade vindar och strömmar kunde efordringsmedlen för växter, djur och menniskor sprias till alla jordens delar. ER —— — Uti Rom hafva på den sednare tiden tillragit sig åtskilliga mirakler, hvilka likväl snart tagit n snöplig ändalykt. Det utspriddes nemligen i slutet ( förra månaden att madonnan hade gjort åtskilliga rymplingar och andra sjuklingar -helbregda genom iverse underverk, och desse personer blefvo sedan elfve, när: devisade sig på gatorna, ett föremål för a duck an camt arhälla villiga gdfonn OM. fo As