Aftonbladet – 31 juli 1843, sida 3

kahållande af de inre gasernas utströmning att tacka för sin tillvaro. Medan detta resultat visar sig på oceanens östra stränder, uppenbarar sig på de vestra, d. v. s. på asjatiska sidan, just motsattsen deraf, — en af vulkaniska krafter uti otaliga öar och öformer söndersliten kust, och detta af just samma skäl. Här uppflamma vulkaner från hvarje ögrupp, bildande liksom de sista stegen i den stora förstöringsrunden, medan de våldsammate fenomenen redan visat sig på de förut passerade enskilda utbrottena i oceanen. Att den vulkaniska verksamheten i det Atlantiska hafvet faller mindre i ögonen eller, i allmänhet sagdt, mindre, der afståndet mellan kontinenterna är kortare, följer af det föregående — och detta måste i Atlantiska hafvet så mycket snarare vara händelsen, som ett vidsträckt fält för de underjordiska gasernas utströmmandåe finnes i den afrikanska öknen; liksom vi öfverhufyud äfven kunna tillskrifva denna öken orsaken, hvarföre de vulkaniska krafterna i denna verldsdel mera sällan låta höra af sig och, så vidt man vet, inga lefvande vulkaner i denna verldsdel anträffas. Om polarhafven, och i synnerhet om det södra, känna vi alltför litet, för att om deras förhållanden fälla något omdöme; att iraedlertid äfven der finnes en underjordisk rörelse eller ett sträfvande till utbrott, visar sig tillräckligt i det norra genom utbrotten på Island, Nova Zembla, Van Mayen, Spitzbergen 0. s. v. och i det södra genom de eldsprutande bergen på de längst framskjutande punkterna; genom den väldiga och troligtvis ständigt brinnande vulkanen på Eldslandet; genom flere vulkaniska öar, genom jordbäfningarna i Nya Holland och den uppdrifna bergvall, hvarigenom det inre af denna ö synes liksom inneslutet; genom upphäfningen af Sydafrikas kuster med der uppträdande varma källor, o. S. Vv. Då man vidare genom jemnförelse af landgördlarna finner, att de eldsprutande bergen i afseende på antal och kraft äro öfvervägande i de heta zonerna, så måste grunden härtill sökas, ej allenast i den bredare hafsytan, utan äfven i det förökade tryck, som orsakas af den större, genom jordens rullning der hopåde vattenmassan, så att de krafter, som skola öfvervinna det större motståndet, der äfven måste ökas: sålunda uppstiger allt under eqvatorn ur hafvet i större former. Men när massorna hopade sig der, blefvo de bortdragna från polerna. Vid dessa stå vi, i följd deraf, på en afplattning, och således närmare den inre kärnan. Då nu det inre värmet derjemte stömmar ut till de kallare delarna, men vid pölerna träffar den cviga isen, så uppkommer på firmamentet det elektromagnetiska spel, som i söderoch norrskenen flammar för våra ögon. Då de inre jordgaserne vid dagjemningstiderne ännu starkare inspärras af den ökade vattenmängden, så visar sig detta fenomen just då i sin största glans. Af denna förklaring följer derjemte, att söderskenet, i följd af de der befintliga större vattenytor, måste brinna svagare, medan vii norden, der en sammanhängande landmassa med få undantag omger hela jordkretsen, kunna se detta skådespel så mycket skönare och mera lysande. Att jordvärmet, likasom den inre jordkärnan, vid polerna mera närmar sig det yttre, tyckes redan förrådas genom polarvattnets temperatur: när hafsvattnet i allmänhet visar åt djupet aftagande värme, så att det till och med i heta zonen På ett djup af 5000 fot befunnits vara 48 !7, grader C. kallare än i ytan, så inträffar i polarhafvet ofta ett omvändt förhållande. Här fann Scoresby hafsvattnet under Spitzbergen på 100—200 famnars djup vanligen 7—9 grader varmare än i ytan. Man har velat förklara sig detta värme såsom härrörande från Golfströmmen; men antagom till och med, att denna varma ström här icke höjt sig ti!l ytan, så synes det likväl, som borde man anse polarvattnen för mycket afkylda genom grundoch drifis (hvilken stundom kan gå ända till 400 famnars djup), för att denna ström ännu skulle kunna bibehålla något af sitt ursprungliga värme; och då vi dessutom se dessa djupgående ismassor röra sig med polStrömmen, d. v. s. i sydlig riktning, och tillika veta, att de drifvas af just sådana underströmmar, så ser jag än mindre någon grund för nämnda hypotes. För att anföra något af egen erfarenhet från mina geografiska resor till Islands nordsida, vill jag blott nämna Skjalfandebugten, der hafvet utanför Husawig är så hett, alt näten liksom ankartågen m. m. d., som man nedsänkte på bottnen, efter någon tid blefvo sköra; och jag hade så mycket mindre orsak att betvifla denna uppgift af de sjöfarande, som stranden, i synnerhet under ebbtiden, visade sig för mina egna ögon insvept i en tjock dimma, rödkokta kräftarter öfver allt lågo utströdda och en mängd mer eller mindre heta källor frambröto ur hål och sprickor på denna klippiga strand. Att förhållandena här äro lokala, vill jag gerna medgifva; men mig förefaller dock, som voro poltrakterna karakteriserade genom ett oftare framträdande af just sådana förhållanden. De undersökningar, som hittills blifvit anställda öfver jordvärmet, äro allför enstaka, för att af dem draga någon bestämd slutsats i afseende på det här anförda. Intressant skulle dock vara, om det underjordiska värmets tilltagande deraf skulle bevisas. De varma källorna ökas tydligen mot polerna; likaså uppträder jernet, denna produkt från de understa berglagren, oftare och närmare till ytan mot polerna. Såsom en följd af detta jordkärnans närmare framträdande under polerna, måste vidare de vulkaniska utbrottens härdar der ligga närmare ytan än under eqvatorn, följaktligen deras förstöringsvidd der vara mindre, men förstöringen sjelf väldigare. För att sluta if mina iakttagelser på Island, måste jag tro, att det om vulkanernas härdar här anförda äfven äger sin notsvarighet i andra poltrakter. Hela detta land ersjuder blott anblicken af idel genombrott, så att dess tenmassor derigenomra blifvit så sönderbråkade, att ag under hela resan ej varseblifvit ett enda klipptycke af nog fasthet för inhuggning deri af en föröjningsring. Så framgår man än öfver bergshedar, ;å hvilka stenmassorna ligga liksom kringströdda och alla riktningar blandade om hvarandra; än öfver ner och mindre undergräfda ytor, der hästhofvens slag terljuda i djupen och bäckarnes vatten nedstörtar lånande i svalgen; än öfver sluttningar, bestående af ava och askmassor, eller, fastän mera sällan, genom ingande klipndalar. der kokande vatten framtränger si I OM me NA (TA dec JM -— uu AMOR