Aftonbladet – 31 juli 1843, sida 2

— 555 mig med sig i fallet. Lejonet, som troligen anså mitt kött för läckrare än min hästs, hoppar p mig och öppnar ett gap, som, jag tillstår det, va lika bredt, djupt och glödande, som öppningen a en ugn. Jag hade det ena benet under häste; och min ställning var ganska kritisk; icke dest mindre drog jag min yatagan och stötte den, samma ögonhlick jag nästan ansåg mig förlorar i detta gap, som var nära att uppsluka mig. Or lejonet hade tillslutit käkarna, hade jag utan tvi! vel blifvit af med min ena hand; till all lyck insåg jag faran då jag stötte till och genom e ganska vig rörelse på handlofven, så, i stället fö att stöta knifven i strupen på min motståndar vände jag den vertikalt. Lejonet bet, precist sor jag hade väntat, och rände sjelf spetsen af yata ganen i tungan och handtaget i gommen. Unde lejonets bemödande att sönderkrossa detta slag krok, drog jag bort handen, grep, en pistol u hölstret på min sadel, sigtade på djurets hufvud skål och sköt det lugnt för pannan. Detta ä bistorien om min strid med hans majestät Le junet. ; — Denna manöver med yataganen synes mi djupt sinnrik, sade Servian med ett orubbligt all var; Om jag minnes rätt, använde Roland en dy lik list för att besegra löparen ) vid Ebude. — Det betyder föga! svarade Raoul torrt; ja begär ingen belöning för uppfinningen. Hvad son är säkert, år, att i detta ögonblick tjenar hudei af mitt lejon till matta i min sängkammare. Under berättelsen om detta äfventyr, värdig en arabisk saga, hade Estelle känt det slags miss Löpare: en slags fisk,