Aftonbladet – 31 juli 1843, sida 2

mötes, ——— AX! ETT VIGTIGT TIDENS TECKEN FÖR KYRKAN En korrespondensartikel uti Deutsche Allge meine Zeitung, daterad från Norra Tyskland der 18 Juli,, meddelar, angående de kyrkliga angelä genheternas blifvande utsigter och ställning, er underrättelse, som, i fall den bekräftar sig, är hög grad betänklig och hotar att vilja omsling; samvetsfriheten och den theologiska och filosofi. ska forskningen med bojor. Det berättas nem. ligen ingenting mindre, än att den romerska ku: rian, eller rättare jesuitergeneralen Roothan um. gås med den vigtiga planen, att icke blott för. sona den protestantiska kyrkan med den romerskkatholska, utan äfven stifta ett förbund dem emel: lan. Såväl den evangelisk-lutherska, som den re formerta kyrkan i Tyskland skulle frisägas ifrår det bann såsom kätterska, hvarmed de hittill: varit belagda af den allena saliggörande kyrkan men deremot skulle det vilkor vara fästadt här vid, att den tyska protestantismen skulle afhåll sig från alla vidare angrepp på den katholsk kyrkans lärosatser och i sin lära blifva sträng qvarstående vid symbolerna, samt icke vidar tillåta den vetenskapliga forskningen några rät ligheter t afseende på deras behandling. Ingen kan neka att denna plan af Hr Roothar är ganska listig, och sådan som man kan vänt: af jesuiternas furste. Den har nemligen vid första påseendet den omständigheten för sig, att synas såsom en koncession från katholikernas sida men i sjelfva verket skulle den vara en åter gång af den protestantiska kyrkan från dess egentliga grund och väsende, som just är den fric forskningen. Man har dock länge sett talrika symptomer af en sådan återgång, synnerligast på sednare tider sedan furstarne och den verldsligse makten alltmer börjat lägga an på, att begagna presterna såsom politiska verktyg; och det är :i synnerhet ett nästan gemensamt tecken på allt hvad prelater heter, äfven inom de Lutherska och reformerta kyrkorna, att de alldeles icke tycka illa om den del af katholicismen, som utgör dess för menskliga kulturen farligaste sida, nemligen det påfviska deruti eiler kyrkans och presterskapets sträfvande efter ett oinskränkt välde öfver församlingens religiösa tro och begäret att förbjuda församlingen hysa några egna meningar; ja, de äro till en stor del sjelfve i dessa stycken fullt ut så goda och värre, än katholska presterskapet i vissa länder, der detta sednares välde hålles inom skrankorna af bestämda lagar till samvetsfrihetens förmån. För att blifva ännu tydligare, så vill detta med andra ord säga, att en stor del af de protestantiske presterne, serdeles de högre deribland, numera ingalunda hålla mycket på en eller annan tvistefråga i afseende på sjelfva mysterierna; såsomtranssubstantiationsläran, m. m., men så mycket mera derpå, att presterne ensamme må ega rätt att befalla hvar och en, antingen han skall tro det ena eller det andra, och att församlingen skall vara skyldig till en blind undergifvenhet härutinnan. Vi se således här samma fenomen uppstå i kyrkligt, som förut visat och ännu dagligen visar sig i politiskt hänseende. Likasom de verldsligt maktegande kabinetterna förut stridde sins emellan, ofta af de obetydligaste anledningar, men numera deremot synas hafva slutat ett gemensamt förbund med hvarandra emot folken, så lärer man äfven snart finna kyrkans maktegande, af förut stridiga och mot hvarandra hätska trosbekännelser, ingå en ACCENT NET NR Sr ar AASE ARA SVAN ARN RE RE LTR