Aftonbladet – 29 juli 1843, sida 2

tare för Espartero om ett år, utan vapenmakt än att nu, med svärdet i handen, hålla fältet. Han liknar gladiatorn i Roms cirkus, som gjorde folket utledsnade genom sitt manhaftiga beteende: nyfiket efter nya ansigten och nya, politiska gladiatorer, som kunde låta sig kritiseras, beundras och ihbjelslås, sitter det grymma och nyckfulla folket rundt omkring på bänkarna och vänder ner tummen, till tecken, att det fördömer den kämpe, som upphört att längre väck: dess deltagande. Ty Esparteros stora brott är och det är honom sagdt af en hans vän, mid! under hans upphöjelse: qul metait pas assei meåchant pour les Espagnols; il tombera en le: ennuyant. Ehuru vi således i politiskt hänseende förtvifla om regenten, uppfyller likväl Espartero: personliga öde oss med bekymmer. Hade har omkring sig en trogen och stridsfärdig skara soldater, skulle han säkert söka den tappres död. ty han står nu midt öfver sin dödsfiende Narvaez, en vild Spanjor, af äkta arabiskt blod. Får denne man, i spetsen för de blodtörstiga Valencerne, regenten i sin makt, kommer denne sä kert att dela en sin väns öde, landshöfdingens i Valenci2, som, med ett rep om halsen, blef släpad genom gatorna till afrättsplatsen; och det fransyska partiets tidning i Masarid eckall då säkert gifva honom samma grafskrift, som Camacho, nämligen att Valencerne ädelt uppfyllt sin pligt. Det finnes folk, som icke erkänna annat bjeltemod än bödelns. Spaniens framtida hopp hvilar likväl på Esparteros bibehållande: icke derföre, att han skulle vara begåfvad med något så öfverträffande geni, utan hbelt enkelt derföre, att han är den enda, genom kriget bildade notabilitet, den enda man, som förmår att samla omkring sig hären och lifva den. Att bevara åt sig dess trohet, det har han ej förstått: för det första, emedan i hans ställning, såsom regent, hans anseende var rent fiktivt, under det likväl i verkligheten dess gränser voro utmärkte och hans blifvande inflytande noll; och sedan emedan han icke hade penningar samt hans sjuklighet och hans föga sällskapslika väsende, skiljde ifrån honom sinnena: med undantag af några få vänner. Men så svart Espartero har lemnat Spanska kusten, så snart striden mellan Moderados och de nyliberala börjar — ett ögonblick som GCarlisterna med spänd väntan motse — då måste militärpartiet, då måste äfven drottningen åter skåda efter deras enda stöd. Barcelonas öfvermakt öfver Madrid, Cataloniens öfver de andra provinserna, är en svårighet, som endast kan besegras af en stark militärstyrelse. Då Madrid afskuddade sig Ferdinand ock Don Carlos, har deremot Barcelon: störtat Christina och Espartero; och nu måste denna stad blifva oberoende, om icke herrskande Redan länge har den vägrat central-regeringer skatter, utskrifningsmanskap och allt hvad en undersåte är skyldig. Den skall hädanefter aldrig ett år ut lyda en regering i Madrid. Dess be segrande eller förstöring är oundviklig, så vide icke Catalonier skall blifva en oberoende provins under franskt patronat. Men detta kunna Spanio rerna aldrig mer tåla. Af allt ser man, att spanska revolutionen ännt har många phbaser att genomgå. Vi blifva otå liga deröfver; vi utropa: kan då detta förryckt: folk aldrig komma till ro? Men vi glömma hvar vi sjelfve, hvad fransmännen varit, i de stora feberaktiga, af förnuft öfverflödande och likväl pi förnuft icke hörande revolutionstiderna. Spanio rerna kunna till en början göra politiska sned språng och göra sig skyldiga till politiska utsväf ningar. Men vi måste hafva tålamod med dem och hoppas en tillfredsställende, ehuru ännu af lägset liggande sluttilldragelse.n S——— 222009