Aftonbladet – 29 juli 1843, sida 2

LEJONHUDEN.). AF CHARLES DE BERNHARD. VIL Förlägen öfver det hemlighetsfulla sätt, på hvilket hans onkel försvann ur biljardsalen, begagnade sig eleven i Saint Cyr af det första tillfälle att i sin ordning smyga sig bort. Han fick se föremålet för sina tankar ensam med Servian på ett ställe, som, genom sitt undangömda läge, tycktes märkvärdigt väl passa för de mest förtroliga samtal, och han kände en plötslig rörelse af denna flygtiga svartsjuka, som oskiljaktigt åtföljer den första kärleken. Imedlertid, oaktadt den tåte-å-tåte, som ingaf honom misstankar, skulle han kanhända ej vågat att taga sig denna frihet, om ej ett tecken af fru Caussade hade gifvit honom tillstånd att nalkas. Utan att precist veta hvarföre, var den unga enkan missnöjd med den vändning samtalet tagit. Hon beslöt utan uppskof, att pröfva på Felix den makt, hvilken Servian haft nog djerfhet att sätta i tvilvelsmål. — Ni kommer just som om ni vore kallad, sade hon till Felix, så snart han kom fram; vi tala just nu om er. — Om mig, min fru? svarade Cambien, i det han betraktade henne med förvåning. — Vi sysselsätta oss med det allvarsamma gräl, som uppstått emellan er och Tonayrion, återtog Estelle skämtsamt; vet, att Di i mig ser dufvan med oliveqvisten. Jag förstår inte att ) Se A. B. HM 164, 165, 166, 167, 168, 170, 474 och 172.