Aftonbladet – 27 juli 1843, sida 2

allt, att de upphört genom Landshöfdinge-embetets förordnande. Deraf har ganska naturligt följt, att saken måste, på sätt som skett, affårdas så knapphändigt som möjligt, ty den tålde icke ätt närmare vidröras, såvida man skulle kunna hoppas någon hugsvalelse. — Till äfventyrs har man också lyckats att stilla den oro, tilldragelsen till en början väckt; men just under sålunda återvunnet lugn, torde det vara i sin ordning, att förhållandet framställes sådant det verkligen är, OcH betraktas med mera allvar och mindre ensidighet, än 2som skett genom artikeln i Mariestads Weckoblad Tida-elfven utgör ett af Skaraborgs läns största vattendrag, som sträcker sig från Jönköpings läns gräns, genomskär sjön Osten i Wadsbohärad och utfaller i Wenern vid Mariestad. Såzvälvvid Östen, som å ömse sidor vid Tida-elfven, :serdeles: emellan Östen och Ullerfvad, !73 mil från Mariestad; äro de angränsande egorna under regn-år besvärade af vattenflöden, som i högsta måtto försvåra höskörden och mången gång alldeles förstört den, samt ovilkorligen hindra odlingen af vidsträckta marker, som annars vore odlingsbara. Man har derföre många år varit betänkt på utvägar att afvärja dessa ganska känbara olägenheter genom vattenloppets fördjupning och utvidgande, i hvilket afseende vidstsäckta undersökningar varit genom statsmyndigheternas försorg anställda och med betydliga uppoffringar af staten bekostade. Flerfaldiga öfverläggningar med jordägarne hafva äfven varit hållna; men först nästlidet år har man öfverenskommit att företaga upprensningsarbetet med begagnande af det låneunderstöd, hvartill, vid sista riksdag, medel blifvit anslagna; i hvilket afseende en bestämd arbetsplan blifvit uppgjord och, efter skedd underställning, af Kongl. Maj:t i nåder fastsälld. Efter sådana förberedelser och vid ett företag af den betydenhet och omfattning, som detta, borde man väl föreställa sig, att inga iakttagelser af vigt skulle kunna vara förbisedda. En af de vigtigaste arbetspunkterna är vid Östens utlopp genom Tidan, och för att der kunna verkställa upprensning har, för arbetstiden, valtnet måst derifrån afstängas, hvilket också i arbetsplanen är föreskrifvet. Men detta utlopp är kungsådra, och då den, enligt lag, icke får stängas; då, enligt Kongl. Förklaringen den 24 Januari 1774, den icke heller får läggas å annat ställe, utan att dömstolen derom förordnat, då vid Tida-elfven, emellan Östen och Wenern, äro anlagde 42 mjölqvarnar med tillsammans 29 par stenar, 3 sågar och ett pappersbruk, och då dessutom vattnets undanhållande under en sådan torr vår och sommar, som innevarande år inträffat, måste för tillfället förstöra växtligheten å de angränsande madängarne, som tillhöra andra hemman än de, för hvilka öfverenskommelse om sänkningsarbetet blifvit träffad; så torde det synas som om någon betänklighet bordt möta vid en i andras rätt så ingripande åtgärd. Vid den sammankomst, då öfverenskommelsen om arbetets företagande träffades, har Konungens Befallningshafvande åtminstone i lekamlig måtto innehaft ordförandeplatsen. Genom honom har också anmälan skett om låneunderstöd för arbetskostnaden, och han kan således icke hafva saknat tillfälle att granska och yttra sig om de närmare regleringarne af företaget och sjelfva arbetsplanen. Honom åligger, enligt tydliga lydelsen af 20 Kap. 3 8 Byggninga-balken, att hålla band deröfver att kungsådra icke stänges. Hvad honom tillhört vid berörde granskning är: således icke tvetydigt; men allt sådant oaktadt, är frågan om kungsådrans stängning, hvad beträffar att afböja de äfventyrliga följderna deraf, helt och hållet förbigången i arbetsplanen och de dermed sammanbang egande regleringarne.. Lika Jiten uppmärksamhet egnades deråt vid planens utförande; man helt simpelt stängde, och följden deraf blef naturligtvis, att alla de ofvannämnde vattenverken stannade, utan att deras egare, eller de, som behöfde anlita dem, blifvit på minsta sätt förberedde på ett sådant afbrott i rörelsen. Egarne af dessa verk, som i sin enfaldighet trodde på kraften af det åberopade lagrummet, föreställde sig ock, i anledning deraf, att Konungens befallningshafvande endast behöfde en väckelse, för att sälta sig i verksamhet emot en sådan våldskräktning. De vände sig således till honom, men afspisades för tillfället med en kommunikationsresolution ; och bemödandet, att, genom muntliga föreställningar, framkalla uppmärksamhet på vigten och nödvändigheten af kraft tiga och skyndsamma ätgärder, renderade endast en ökad erfarenhet af Konungens befallningshafvandes osmak för sådane skrifter, som den af dem ingifne. Efter sålunda felslagna förhoppningar, funno qvarnegarne i sitt bekymmer ingen annan utväg, än att söka, genom direkta underhandlingar med direktionen för försänkningsarbetet, tillvägabringa de nödiga åtgärderna, och detta försök var icke så alldeles misslyckadt; ty direktionen vaknade verkligen och insåg de äfventyrliga följderna af hyad som blifvit tillgjordt, fastän under mycken villrådighet, i afseende på sättet att rätta misstaget. Imedlertid vidtogos dels genast, dels kort efteråt, anstalter, hvarigenom det uppdämda vattnet, åtminstone i någon mån, blifvit lösgifvet; men icke är det kändt, att Landshöfdingeembetet derom förordnat, eller att, såsom Mariestads Veckobladt låtit påskina, olägenheterna af fördämningen upphört genom Landshöfdingeembetets förordnande. Sådant lärer höra till hemligheterna emellan detta embete och Mariestads Veckoblad, ty i handlingarna finner man intet spår deraf. Dessa visa endast, att, alldeles så, som då en stackare anfäktas om inlösen af en skuldsedel, har man öfver klagoskriften infordrat förklaring och utställt den till klagandernes påminnelser, hvarutöfver man nu, efter vanligheten i sådane kinkiga mål, rådfrågat länsmannen, hvilken också, på bästa, möjliga mt tg ha Rndlada Mans taflan nahafvande —