Aftonbladet – 27 juli 1843, sida 1

hvars blad du nu bopsamlar, återtog Servian med en bitande ton. — Ni har varit vittne till denna skymf! utropade Cambien med ett häftigt, dramatiskt uttryck. Nå väl, då skall ni äfven lära känna hämnden. Ni begriper, min onkel, att det nu ej tjenar till något att hålla en predikan för mig, som för ett barn. -Jag är nu en man, jag tillhör Saint Cyr, armeen, jag bar en värja, och när man skymfar mig, bör jag betjena mig af den. Således ber jag er, ingen moral, ingen förebråelse; detär nödvändigt att jag slåss, och jag skall slåss. — Jag ämnar inte hindra dig, så vida förolämpningen är allvarsam, och om du sjelf ej har någon tort. Jag har sett allt, utan att höra ett ord ; berätta då för mig hvad som passerat. Felix omtalte ord för ord det häftiga samtal, han hade haft med herr Tonayrion. -Servian hörde denna berättelse, utan alt gå ifrån sitt vanliga lugn. , — Det är, i sanning, ämne för duell, sade han, när hans systerson bade slutat sin berättelse; jag är af din mening, så vida herr Tonayrioa ej på ett tillfredsställande sätt ber dig om ursäkt, — Han må ligga på sina knän för mig, afbröt Felix, så skola vi ändå slåss, det är nödvändigt. — Nödvändigt? . Om han erbjuder en antaglig upprättelse, så Hafven j då icke mera någon orsak till ert gräl, och hvarföre skall det då vara nödvändigt att fortsätta det längre? — Jo, min onkel, det är nödvändigt, återtog eleven i Saint-Cyr med en upprörd röst. Hör mig: Ni är den äldste i vår familj; ni bar alltid varit för mig i faders ställe, och jag bör göra er en bekännelse, som skulle hölja mig med blygsel,