Aftonbladet – 27 juli 1843, sida 1

— ; Således, min herre, är .det er mening att reta: mig? frågade han, i det han tog en allvarsam ton, som gjorde stort afbrott emot den föraktliga liknöjdhet, som han hade visat ända dittills. — Jag förolämpar er icke, svarade Cambien, jag blott besvarar er skymf, lika grof, som dum. — Men slutligen vill ni kanhända mana ut mig? — Ja visst, och det så snart som möjligt. — I den. händelsen har jag rätt att välja vapen, och jag förbereder er på att jag väljer pistolers. i — Vi slåss på pistoler, det är sagdt! sade Felix. De båda motståndarne öfverenskommo att mötas i Paris nästa Söndag, för att kunna få tid att gifva något skäl för afresan, hvars hastighet skulle kunnat väcka misstankar hos deras värd. Deåitskiljdes sedermera under en djup tystnad. Felix som gick långsammare, än Tonayrion, vände sig hastigt om, och då han såg honom vara lång! borta, började han att, med en småaktig noggranmhet, som begripes af alla dem, som älska, bopplocka de, uti alleen kringspridda. bladen a! blomman. . Midt under: denna kärleksfulla sysselsättning blef han afbruten af sin onkel, som, långt bort, och utan att blifva sedd, hade varit vittne till den scen, som förut blifvit beskrifyven. — Hvad bar du baft för en tvist med her! Tonayrion? frågade Servian. — Ingen tvist, min onkel, svarade Felix, som bemödade sig att synas lugn; vi möttes händelsevis och vi hafva utbytt ett, två eller tre ord, endast för höflighets skull, se der allt. — Öch det var äfven utan tvifvel för höflighets skull, som han ryckte ifrån dig blomman,