Aftonbladet – 26 juli 1843, sida 2

nungens vänskapliga förhållande till Ryssland. Men månne väl Sverges kraft är så beskaffad, att det onödigtvis skulle reta Ryssland? och utgör det icke en god politik för alla svagare makter att genom välvilja afväpna just den farligaste fienden, så snart det kan ske med landets ära och välstånd? Andra omständigheter, som kunna gifva mera grundade anledningar till klagomål äro deremot, att Konungen ej har lärt sig svenska språket och för det mesta lefver innesluten i sitt palats; då han imedlertid någon gång träffar sammän med folket, sker det på ett intagande och imponerande sätt: att han icke har utverkat en ändring i författningen eller åtminstune i den högst besvärliga och mångfaldigt bristfälliga förvaltningsorganisationen, och att han, som det tyckes; aldrig funnit eller velat hafva några utmärkta och dugliga ministrar. Till ursäkt härför skulle kunna anföras, att ändringar i författningen ej böra påkomma för ofta, att det kunde synas betänkligt att i allmänbet väcka några frågor, som måhända af reaktionen skulle uppfattas på ett helt annat sätt och i annan mening, samt att Sverge ingalunda har öfverflöd på stora statsmän, äfvensom att den dervarande pressen och författningen väl ej ega kraft att hos ministeren ingjuta en hög anda, men väl att utledsna hvarje minister vid sitt embete. — Då man imedlertid i alla dessa hänseenden kan med fog påstå, att det torde var ra -klokast att sjelf gifva impuls åt reformer, som icke i evig tid kunna uppskjutas, och hvilka man då kunnat bättre hålla under sin egen ledning, äfvensom att emellan Konung och Ständer ställa några mera eminenta ministrar, så tyckes det som om några andra än de ofvananförda grunderna bestämt Konungens tillgörande.. Väl har har utfört det som varit stort och gagnande, men han har cj gjort något, som djupare ingripit i folkoch statslifvet och i sjelfva verket skulle lemnat en borgen för en i väsendtligt hänseende bättre framtid. I allt sådant, som låter bringa sig i formen af statistiska tabeller, är mycket gjordt; men sådant är ieke det vigtigaste. Med hänseende tilbde lägre klassernes förhållanden råda ännu stora bristfälligheter och olägenheter; folket är rättsenligt fritt, men dock förtryekt af fattigdom och formaliteter. I Sverge blir en alldeles otrelig grad regeradt, och regeringen håller folket i ledband på elt sätt, som i få andra stater till samma grad eger rum. Arendernas gång är ytterst släpande och långsam; domstolsväsendet hvilar visserligen: på en god grund; men har sedan:långliga tider tillbaka blifvit stående på samma punkt. Förfastningen tjemar visserligen att hålla folket i jäsning och oro, men ingenting vidgöres för att äfven hos borgaren och bonden lifva den ande, det sjelflmed vetande, den känsla af kraft och den lyftning, hvilka först åt författningen skänka det lif, sor. är 1 stånd att frambringa något bättre än jäsning och oro. Konungen tyckes icke: tillräckligt ha beflitat sig om att i borgare och bönder skaffa, sig ett stöd mot den oroliga adeln; ej heller att inom sjelfva adeth vinna den bättre delen deraf till ett organiskt bistånd härvid... Han har kanske trott, att han genom sitt faderliga och välviljande handlingssätt, genom sina egna förträffliga åtgärder, skulle eröfrat just nämnda tillgifvenhet af folket: och ham klagar måhända öfver otacksamhet derföre att den ej tillföll honom. Den kloke mannen har dervid ej. framstått som vis, den fine kännaren af enskilda menniskor har dervid visat sig icke känna foiket oeh tiden. Ett förfarande, sådant som hans, hvartill allt: sker allenast just genom honom och hans tjenare och skat komma såsom en ofvanifrån härflytande välgerning, åstadkommer till det högsta, att massan visar sig tillfreds; men det höjer och lifvar den icke; det låter dem imdifferent vegetera i den egoistiska vanans makt, utan att den just visar regeringen någon stor tacksamhet: för hvad denna efter sin egen måtistoek gjort; ja det kan hända att den nöd, hvartill regeringen är oskyldig, dock lägges densamma till last, enär den en gång företagit sig att sjelf ordna allt. I Sverge råder ett oerhördt centraliseringssystem oeh detaljer komma i det oändliga ända till Konungen. Det är ieke något beröm för denna. stat med 3 millioner invånare, att dess Konung årligen. har att underteekna mera än 42,000 egenhändiga underskrifter. Men det tycks, som om Konungen älskade det; ban älskar att allt, så vidt möjligt är, går genom Honom; han har ieke insett, att äfven der, hvarest folket sjelf haadlar, kan monarkens snille, just genom sitt inflytande på folket, vara den sanna själen i hvad som sker. Jag tycker ej om uttrycket: despotisme clasre: det innebär en motsägelse, ty despotismen kan aldrig vara upplyst. Men hvad man menar dermed, är satsen: allt för folket, ingenting genom folket; och denna tyckes just vara GCarl Johans valspråk. Dermed äro eek alla tvifvel och motsägelser upplösta. i det trångmål, hvari kejsar Alexander år 48142 befann sig, hade det väl ofelbart berott på Kronprinsen af Sverge, att göra Finlands återställande till ett vilkor för alliansen med Rysskand. Af denna tanka äro åtminstone många