Aftonbladet – 24 juli 1843, sida 2

trycksfulla blickar, behagfulla uttryck, förtroliga hviskningar, med ett ord, alla små ynnestbevis, som en qvinna, utan att stöta grannlagenheten, kan bevilja en karl, för att dermed göra en annan förtviflad, blefvo slösade på Tonayrion under och efter frukosten. Icke nöjd med denna grymhet, och utan aktning för det stillestånd, som hennes far begärt af henne: till förmån för sin gäst, öppnar den obarmhertiga enkan emot den sednare ett af dessa salongens dödsstraff, som lemna åt en stackars älskare ingen annan utväg, än återtåg eller uppror. Det varade flere timmar, det var en ström af infall, stötande allusioner, af bittra skämt, som, ehuru mördande, alltid gåfvos med ett elegant och snillrikt uttryck. Oaktadt det synliga missnöjet hos den goda öfversten, och hans bemödanden att gifva samtalet en annan vändning, återförde alltid Estelle envist samtalet på sina föremål, för att, enligt sin tanke, förödmjuka Servian. De mest öfverspända berömmelser öfver tapperheten voro i hennes Mun de mest dödliga stickord emot den man, som hon en gång funnit vara utan mod. . — Det gifves fel, som förtjena öfverseende, sade hon med bestämdhet. Jag förstår ganska väl, att man förlåter en, som är piflugen, slösaktig och häftig. Fullkomlighet finns ej på jorden, och man bör ursäkta de svagheter, som ej röra hedern, men feghet är så föraktlig, att man smutsar sig vid dess minsta åtkomst, och att öfverse dermed, det är att förnedra sig sjelf. En slösare, en rustare, till och med en spelare, kan bättra sig; men det kan en pultron aldrig. Under det fru Caussade fällde detta stränga omdöme, åt hvilket uttrycket iHennes blick, stoltheten i hennes småleende gaf ett slags chevaleresk stämpel, erbjödo hennes åhörares ansigten en sådan omvexling af miner, att en målare ej hade önskat det bättre. Hr Herbelin, som hade medlidande med den förödmjukelse, som hans