Aftonbladet – 22 juli 1843, sida 3

Jag kunde endast med stor möda få tillfäll jatt besöka ett litet antal fängelser. Nästan all: Ipaschar vägrade mig tillträde, under den före: T vändningen, att dertill behöfdes en serskild firman, men i sjelfva verket derför, att det satte Idem i förlägenhet att inviga en civiliserad Europe i de mera dolda uselheterna i deras förvaltning. Till och med den serviska regeringen, som stundom visat en anstrykning af civilisation; nekade mig tillåtelse att bese: Belgrads fängelse, emedan Iman — hvilket verkligen är fallet — bygger ett nytt, såsom man sade, ämnadt att blifva värdigare Europeernes grannskap och besök. Atminstone skall man här göra afseende på åldern och graden af straffbarhet, I Widen besökte jag den ryktbare Hussein Pascha, hvilken isynnerhet utmärkte sig vid Janitscharernes jutrotande. Han mottog mig med så mycken aktning, ja, jag kan säga, på ett så lysande sätt, att jag med säkerhet räknade på, att han skulle lemna mig tillträde till sitt paschalikats fängelser. Men sedan jag uppehållit mig i hans palats i tre dagar och flera gånger upprepat min begäran, afslog han den rentaf, alltid med det föregifvandet, att en kejserlig befallning vore nödig. För öfrigt, tillade han med elakhet, hade Fransmännen ingenting att lära i Turkiet, men Turkarne allt i Frankrike, Min nyfikenhet blef imedlertid lifligt väckt genom en ofantlig galge, hvilken paschan uppsatt framför porten till sin seralj, såsom en sinnebild af förskräckelse och såsom ett skyddshelgon, och efter vissa underhandlingar med de lägre tjenstemännen blef jag insläppt i Widens fäste, dit, i förbigående sagdt, en iguvernör från grannskapet just infördes, på Husseins befallning, emedan han låtit strypa flera kristna. Fängelset ser alldeles ut som ett vakthus och är omgifvet af en inhägnad gård. Om dagen låter man Ifångarne, hvi!ka, till förekommande af rymning, bära kedjor, gå omkring på denna gård så godt de kunna, utsatta för de förbigåendes blickar och gatpojkarnes förolämpningar; men om natten kedjar man dem fast för att vara säker om dem. Anblicken af denna mördarhåla är ytterst vidrig. Fångarne hållas icke till arbete. Deras föda är usel, deras klädsel på höjden af elände. I Sofia, Bulgariens hufvudstad, såg jag ett fängelse, som fullkomligt liknar de källare, som finnas i våra franska byar. En trappa af tjugu steg Icder ned i detta rum, hvilket erhåller sitt ljus genom ett lufthål, som man kan stänga med handen; fångarne få likväl efter hvarandra komma fram till trappans gallerport för att bemta frisk luft. Hvad skall jag säga ers excellens om det inre af denna kula? Ingenting annat, än att i staden Corte på Corsika finnes en dylik, i hvilken jag för tre år sedan såg ett femtonårigt barn bland lifdömda brottslingar, och två qvinnor, hvilka blott ett galler skiljde från detta elände: alla utan bädd, utan halm, liksom i Turkiet: Jag ger er min försäkran, att saken förhåller sig så än i dag. Jag önskade mycket, att äfven få besöka det beryktade fängelset i Demotika, i hvilket så många olyckliga funnit sitt slät, och hvilket vunnit en lika bedröflig ryktbarhet i Turkiet, som Blytaken i Venedig. Men alla mina försök strandade, och jag tror icke, att vår ministers bemedling skulle hafva förmått, att åt mig utverka denna tillåtelse af Porten. Jag vet af en väl underrättad man, att denna ohyggliga bastilj för närvarande ej hyser några statsfångar, men det oaktadt var det mig icke förunnadt att få se de ryktbara persiska fallgropar och de hakar, på hvilka man spetsade de arma offren, eller något annat stycke af den barbariska apparat, som värdigt skulle hafva fyllt en plats bland den gamla spanska inqvisitionens marter och dödsinstrumenter. Med fängelserna i Adrianopel gick det ej lyckligare för mig. Försti Konstantinopel var det mig fulikomligt möjligt att efterkomma ers excellenss önskan; imedlertid fann jag icke der hvad jag förut sökt i provinserna. I Konstantinopel finnas fyra stora fängelsebyggnader: arsenalen för de redan dömda, seraskierens fängelse, som motsvarar polis-prefekturens depöt hos oss, portfängelset och slutligen Topana, hvilket har sitt namn af det qvarter, hvari -det är beläget. Efter Nisams införande hafva soldaterne egna fängelser vid sina kaserner. Arsenalen i Konstantinopel har blifvit beskrifven så ofta, att jag icke vill försöka att äfvenledes beskrifva den, den är en bagno, liksom våra, men utan deras ordning och bevakning. Seraskierens fängelse har sitt namn af granskapet med krigsministern, hvilken tillika handhafver polisen i Konstantinopel; och det är typen för alla turkiska fängelser. Det tjenar till hufvudoeh centralnederlag för alla farliga brottslingar och är på visst sätt ett universalfängelse. Då alla öfriga likna det, så kan jag inskränka mig till att skildra detta ensamt. Det består af fem till sex ytterst smutsiga gångar; längs dessa ligga celler med hoptrampad jord till golf, med hål för orenligheter, utan sängar, utan halm, med högst sparsam upplysning. Ett af dessa rum synes förut hafva hört till en sakristia och erhåller sitt ljus genom en öppning i hvalfvet. Fångarne fästas vid murarna medelst kedjor och erhålla blott små portioner af bröd och bönor. Alla andra häktade, barn och gubbar, äro fördelade i de andra närbelägna gångarna och ligga om hvarandra på jordgolfvet, hvars anblick uppfyller iskådaren med afsky. Alven de, som äro insatta för skuld, nödgas lefva bland denna hop. Jag har sett