Aftonbladet – 22 juli 1843, sida 3

småleende, fullt af behag, lofva mig att kasta er gemena pipa ut genom fönstret... Herr Tonayrior gilver er cigarrer, och jag skall kyssa er. Öfversten fattade med båda händer omkring Estelles hufvud och kysste hennes panna och ögon efter ett låtsadt motstånd. — Det räknas inte, sade hon, i det hon med ett hopp skyndade till dörren. — Jag har ännu något att säga, återtog heri Herbelin. Den unga enkan vände om till sin far. — Emedan du i dag är böjd för att gifva förtroenden, sade öfversten med en listig min, så svara mig på en fråga. Nå, var uppriktig! älska du herr Tonayrion? — Ahl ah! ni bar då märkt att herr Tonayrion har gjort mig sin cour? sade Estelle, under ett försmädligt skratt. — För tusan! nog har jag förfrusit mina öror i Ryssland, men inte mina ögon. Huru vill dv att jag skall förklara hans ofta förnyade besök om icke han hade åstundan och kanske hoppe! att behaga dig? — Ni kan säga hopp, svarade Estelle med er förtrolig ton. Du tillåter honom då att hoppas? — Behöfver väl männerna denna tillåtelse? då äro så inbilska. — Isynnerhet han, tror jag. — Han som de andra; han har åtminstont den förtjensten att vara öppenbjertig, och jag ve att han är en man, som kan dela åt andra både vilja och kraft — det har han sjelf sagt. — Du tror det? — Jag är säker derpå. — Bevisar icke allt det der, att du älskar hen Tonayrion? frågade öfversten och betraktade sir dotter med en forskande min. — Icke helt och hållet, min far, svarade fru Caussade, i det hon skakade på hufvudet med en ganska högmodig rörelse; vi äro icke der än nu. Men framdeles (jag talar hvarken om i dag eller i morgon), om längre fram en dylik sal skulle inträffa, skulle det väl misshaga er? — Det gör mig ledsen, att du dröjt så länge med att gifva mig detta förtroende, återtog ök