Aftonbladet – 22 juli 1843, sida 2

gande röfrarne att ej göra mig något ondt. En artighet, som alls icke var behaglig, och på sin plats. — Dessa röfvare voro utan tvifvel beväpnade? anmärkte öfversten, i det han försökte att försvara sin vän. — Ifrån topp till tå, men hvad betyder det? — Hvad det betyder!... för fan! så du pratar! och om nu Servian sjelf ej hade haft några vapen? — Han hade två pistoler gömda i vagnsfickorna; två pistoler långa som armen och som han lät tjufvarne taga, utan svårighet, i stället för att med dem krossa deras hufvuden. — Hör på, min söta vän, sade öfversten med den förlägenhet, som en samvetsgrann advokat röner, då han talar för en sak, som han anser vara god, men som han märker har några svaga sidor; det är mycket att säga om Servians uppförande vid detta tillfälle, och jag är öfvertygad, att om du inte hade fattat fördom emot honom, skulle du sett saken ifrån en helt annan sida. Anser du det väl vara nödvändigt att utmärka sig för mod och djerfhet? Det är inte hvar mans sak att gifva sig i handgemäng med en hop banditer, som säkert hafva alla fördelarna på sin sida. Och man bör skrifva något på öfverraskningen. Jag sjelf, som talar till dig och som temligen oförskräckt gjort alla Napoleons fälttåg, nå väll om jag hade befunnit mig i Servians ställe, skulle jag kanhända uppfört mig på samma sätt. — Nil min far, utropade fru Caussade, i det hon fästade sina vackra glänsande ögon på öfversten, om ni hade varit der, sulle ni hafva tagit en pistol i hvardera handen; jag ser er just vid det tillfället! Ni skulle hafva skjutit de båda första bofvarne, som visade sig vid vagnsdörren, för pannan; de andra skola bafva flytt och Postiljonen hade piskat hästarne, och vi hade varit ifrån alltihop. — Det är väl möjligt, att jag varit 205 dum, för att göra det, svarade öfversten, som icke kunde återhålla ett leende af tillfredsställelse, men betänk, att Servian har inte, som jag, vana att