Aftonbladet – 21 juli 1843, sida 2

beta icke, de veta ingenting, de tala dåligt, om också ur hög ton, de äro n utvext af yngre och äldre narrar, af hvilka hvarje hufvudstad alltid har ett större eller mindre förråd. Vanligtvis hafva de hvarken börd, talang, förmögenhet eller djerft ungdomsmod för sig, såsom företrädesrättigheter; den fremmande diplomatien i Paris har bland sina sekreterare och attacheer många unga män af snille, talang och lefnadsvett, hvilka aldrig härma lejonens, dåliga :anspråksfulla ton. Parisiska sällskapsverlden i Faubourg St. Germain räknår en mängd unga eleganter, hvilka likaledes äro långtifrån att taga till mönster lejonensp löjliga manår. Den sanna goda tonen består just i det anspråkslösa och naturligt passande, i denna medfödda eller genom uppfostran utbildade harmoni i gester och språk, som aldrig beskärdes lejonay i Paris. Dessa utgöra således sämsta delen af dervarande sällskapsverld. Skriftställare, såsom Jules Janin, hafva icke skytt att framställa dem såsom obetydliga och odågor. Den största olägenheten med dessa lejon, är, att deras lösa seder och öfverdrift i moder härmas af unga män, hvilka endast genom något yttre i ögonen fallande kunna göra sig bemärkta. Då en stor del af ungdomen icke har något att göra, så kopiera de impertinensen; man vill på detta sätt väcka uppseende, höjer sig på styltor och utropar: se huru stor jag ärl 64.