Aftonbladet – 21 juli 1843, sida 2

att en man, utan alt vara snarsticken, kunde deri finna en förolämpande mening. I stället för att synas sårad smålog Servian. — Ni smickrar mig, min fru, svarade han, med ett slags ironisk blygsamhet, men jag kan på intet vis taga ert beröm för allvar. Långt ifrån att skryta af något oförskräckt mod, tillstår jag, att då jag fick se Felix, var jag nära att försigtigtvis slå reträtt. — Ni tog honom säkerligen för en fjuf, sade fru Caussade, som tydligt uttalade det sista ordet med ett serdeles attryck, likasom hon ville alludera på någon omständighet, känd endast a! den till hvilken hon vände sig. — Jag fruktar icke alltid tjufvar, svarade Servian, i det han beledsagade sina ord med en blick, som utan tvifvel förbytte fru Caussade: anlag för skämt till missnöje, ty i stället ätt fortsätta detta samtal, återtog hon Tonayrions arm och bemödade sig att icke tala med någon annan än honom. ij i Det var nära midnatt när man åter Kom till boningshuset, öfversten dröjde ej länge med at gifva signal till uppbrott, i det han påtände sin växstapel; under det de andra gjorde på samms sätt, närmade Servian sig till fru Caussade, som slog igen pianot. — Min fru, sade han med låg röst och med en allvarsam ton, ur hvilken framträngde en ofrivillig rörelse, var öfvertygad att jag inte kom mit hit om jag trott att jag skulle råka er. E. medan min närvaro misshagar er, så säg ett end: ord, och i morgon förr än ni stiger upp skall jag vara borta. ua — Jag är hos min far, och icke hos mig, sva