Aftonbladet – 20 juli 1843, sida 2

till qväll, och då föredrar jag tusen gånger hell dre en pistolkula. Småleendet, som lekte på Servians läppar, försvann plötsligt. — Du sätter då stort värde på fru Caussade: omdöme? frågade han systersonen, i det han upp: märksamt betraktade honom. — Man skulle åtminstone vara utan själ, för itt icke göra det! svarade den unge mannen med vänförelse; hon är så vacker, så själfull, så skämande, så förtjusande när hon småler, så fruktansvärd när hon skämtar! Hennes ögon äro stora, svarta, hennes tänder så hvita, hennes min på en sång liflig och ädel, en växt som en sylfids, så mycket behag uti allt hvad hon säger, uti allt hvad hon gör! så mycke ... — Fru Caussade är ett förtjusande fruntinimer, ag har lönge vetat idet, afbröt Servian med en Ilvarsam ton; låt således hänryckningen vara i 0. Vi måste begifva oss till boningshuset, ty jag örmodar att du, lika så litet som jag, önskar att aga kossackens graf till säng. Under det wi gå; aan du berätta för mig af hvad orsak jag mötte lig midt i natten på detta ställe, uti denna löjlisa utrustning, som kunde skrämt ibjel parkens alla ugglor. — Ni vet, att hos öfversten lägger man sig mycket sent, återtog Felix, i det han började gå vid sin onkels sida. — An spelas det whist, än musicerar man. I afton talade man om spöken )versten berättade oss ett äfventyr, som hade vändt honom på en kyrkogård i Tyskland. Her! Tonayrio — en stor narr, som jag afskyr för hans rögfärdiga miner, — den vackra Tonayrion har